ÅSIKT

Du gamla, du goda, du fula

Blågul nationalism – och därför ska den firas i dag

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2
KULTUR

Nu är det juni och årlig högkonjunktur för den eviga debatten om Sveriges nationaldag och nationalsång. Hur ska vi få mer fart på firandet av nationaldagen, och vore egentligen inte midsommar bättre än 6 juni? Är det inte så att Du gamla du fria hyllar förlegade ideal och borde ersättas?

De här diskussionerna har förts med ett fascinerande likartat innehåll i över hundra år. Nationaldagen blev helgdag genom riksdagens beslut 2002, efter att Socialdemokraterna bytt åsikt i frågan på kongressen året före. Innan dess hade borgerliga politiker länge motionerat om samma sak.

Det riktigt intressanta är inte de olika ståndpunkterna i debatterna, utan det som de flesta har gemensamt: en bergfast tro på att nationalkänsla i sig är något gott och att vi borde fira nationaldagen mer – helst så folkligt och livat som i Norge. Framför allt brukar sägas att en sund nationalkänsla är det bästa vapnet mot främlingsfientlighet och rasism. Det är av respekt för våra nya svenskar, för att integrera dem och välkomna dem i Sverige som vi behöver stärka det svenska.

Även Vänsterpartiet talade sig på 1990-talet varmt för nationaldagen som helgdag. I riksdagen hävdade Kenneth Kvist 1997 att hans utländska vänner var ”utomordentligt förvånade över att svenskarna är så blyga för sin svenskhet”. Han företrädde en klassisk leninistisk ståndpunkt: nationalism kan vara reaktionär eller progressiv, och i många fall är nationellt självbestämmande en självklar förutsättning för fortsatt socialistisk utveckling.

Även om Sverige var ett klassamhälle med många mörka inslag i sin historia, fanns ändå ett ”gemensamt kulturarv”. Den sunda nationalismen var nödvändig, menade Kvist i november 1995: ”den som inte kämpar för och känner stolthet över sin nationella frihet och sin nationella tradition, har också svårt att vara solidarisk med andra som kämpar för sina nationella och demokratiska rättigheter”.

Det är kanske lite överraskande att Vänsterpartiet ställde sig bakom 6 juni, eftersom midsommarhelgen alltsedan 1800-talets slut har lyfts fram som en bättre tid för en nationaldag, inte minst av vänstern. Medan det ”konstlade” 6 juni symboliserar statens och kungligheternas historia, kännetecknas midsommar av ett ”folkligt firande som nästan mer än något annat definierar Sverige” skrev DN:s Ingrid Hedström i juni fjol. Vänsterbloggaren Jinge framhöll 2007 att till skillnad från 6 juni, som ingen vet varför den firas, är midsommar ”en urgammal sed som har sitt ursprung i firandet och offrandet vid midsommarsolståndet”, och visst måste det vara ”en svensk sed” eftersom ”vi” firat den ”i betydligt längre tid än tusen år”. I juni 2004 skrev Aftonbladets Gunnar Fredriksson att midsommar inte gav upphov till ”nationell förhävelse eller nationalism” eftersom ”sångerna är föga ståtliga, snarast något dimmiga, som natten och dess ängar, där älvor dansar” .

Midsommar förknippas alltså med demokratisk nationalism, kombinerad med en etnisk nationalromantik som gör att man känner sig förflyttad till ett Wagnerlandskap. Det visar också hur missriktad idén är om två olika sorters nationalism: å ena sidan en ”god” medborgarnationalism i franska revolutionens anda och å andra sidan en ”farlig” etnisk nationalism med rötter i romantiken. I själva verket brukar nationalismen både innehålla en jämlikhetstanke – alla är likar under nationen – samtidigt som den är en avgränsad gemenskap. Och hur skapas gränserna? Där kommer de etniska och historiska myterna som brev på posten.

Nationalismen är varken höger eller vänster – det är en modern idé som lever ett eget liv. Det är i bästa fall naivt att tro att den vardagliga, välmenta nationalismen går att styra över, som ett slagträ mot den onda nationalismen. Och är den verkligen en förutsättning för internationalism? Knappast – som Adrienne Sörbom visat i Politikens gränser 2012 leder den ”banala nationalismen” till att även radikalt syftande gränsöverskridande projekt gärna kraschlandar i nationellt positionerande.

Den nationella identiteten är så seglivad att den inte kan ersättas så där på stört – få av oss är fria från nationellt tänkande. Det handlar mer om att försöka lindra nationalismens skadeverkningar, samtidigt som alternativa gemenskaper byggs på lång sikt. Det är därför jag ändå är någorlunda tillfreds med att 6 juni är Sveriges nationaldag. Ganska få bryr sig, samtidigt som vi kan få fortsätta att fira midsommar utan blågula excesser.

Samuel Edquist