ÅSIKT

Komma hit, komma dit – ett tecken som berör

Oreda nära anarki råder kring små men betydelsefulla skiljetecken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Steve Sem-Sandberg.
KULTUR

TIDSKRIFT Det råder en viss oreda kring skiljetecken, en del menar att det råder rena anarkin. Inte minst kolon används flitigt, ofta fullkomligt i onödan, eftersom en punkt eller i enstaka fall ett semikolon hade passat bättre. Sedan ganska lång tid tillbaka används kommateringen som ett slags pauser, godtyckligt inlagda utan hänsyn till satsbyggnaden.

Men intet nytt under solen. I tidskriften för litterär översättning, Med andra ord (nr 74), skriver man om några aktuella skiljeteckensromaner, Flauberts Madame Bovary och Ann Jäderlunds översättning av Emily Dickinson, Gång på gång är skogarna rosa. Dickinsons manuskript är fyllda av diverse streck som ofta lika gärna kan vara tankstreck som en bläckplump. Just tankstrecket kräver, ja, eftertanke, eftersom engelskans ord – dash – betyder något annat (rusa, störta, etc).

Om detta resonerar Josefin Holmström, medan Alva Dahl retar sig på Steve Sem-Sandbergs missbruk av semikolon i De fattiga i Lódz, men njuter av Flauberts intrikata kommatering och listiga bruk av semikolon.

Där emellan en översättning av Theodor Adornos ”Skiljetecken” från 1956 (översatt av Jim Jakobsson), som huvudsakligen går ut på att hata skiljetecken: ”Dumsluga och självbelåtna slickar sig citattecknen om läpparna.” Ja, kanske det, men vad händer när just den meningen citeras? Blir då frågetecknet här ett blinkljus eller ögonkast? Rimligen bättre än vad Adorno kallar utropstecknet, ett hotfullt höjt pekfinger!