ÅSIKT

Ingen kris för kritiken

Claes Wahlin om hundra år av bokrecensioner: Nej, det var inte bättre förr

Lika bra då som nu Oscar Levertin, Olof Lagercrantz, och Göran Greider – författare publicister och kritiker.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns en föreställning bland de som läser och skriver på kultursidorna att litteraturkritiken är stadd i en ständig försämring. Recensionerna var inte bara längre och fler förr, de var också mindre personliga, mer analyserande och hade betydligt högre status än de har i dagens diversifierade medielandskap. Dagens nyhet är att detta helt enkelt inte är sant. I varje fall inte helt och hållet. Recensionerna 2006 var ungefär lika många och långa som 1956, förvisso var de längre 1906, men kortrecensioner – anmälningar – skrivs inte bara i dag på denna sida, utan fanns också 1906 och 1956. Inget nytt under den kritiska solen således?

Lina Samuelsson har i sin avhandling gjort tre nedslag i de senaste hundra årens svenska litteraturkritik. Utifrån tolv utvalda tidningar under mars och oktober för respektive år, undersöker hon kritikens ordning. Vem som skrev, hur systemet såg ut, vilka värderingarna var och vad som trots allt har förändrats under seklets gång. Samuelsson är medveten om att den kontinuitet som kan konstateras inte är alldeles rättvis. Fluktuationer i värderingsgrunderna sker naturligtvis mellan de utvalda årtalen. Men den rådande uppfattningen om kritikens förfall får sig likväl en törn.

Den domarfunktion som var stark 1906, med kritiker som Fredrik Böök eller Oscar Levertin, höll fortfarande i sig femtio år senare. Namn som Olof Lagercrantz eller Bengt Holmqvist inledde båda sina karriärer under 50-talet och omtalas än i dag som ett slags ideal. 2006 är denna roll utspelad, i stället handlar det om i vilket media som en recension framträder. Tv är i dag den starke kritikern.

Om kritiken 1906 efterfrågade en godartad utveckling i författarskapet (kulturoptimismen var utbredd), och ofta undrade om verkets halt gjorde författaren till en riktig skald, så intresserar sig kritikerkåren 1956 för de litterära formerna, helt i enlighet med nykritikens fokusering på textens egenskaper. Det biografiska och kulturella sammanhanget var sekundärt.

Kritikern 1906 lade vikt på att personerna tecknades trovärdiga, de skulle vara av kött och blod. Hundra år senare är rollerna ombytta, nu framhäver kritikern sin egen person, ställer egna erfarenheter mot det verk som recenseras. Läsningen ska också ge recensenten något i utbyte, han eller hon ska stimuleras. Analysen av verket, som var viktigt 1956, ställs på undantag till förmån för vår tids personfixering som i sina värsta stunder kräver att läsaren så att säga känner kritikern för att kunna bilda sig en uppfattning om boken ifråga. Om kritikern är ’drabbad’ av en bok, då förväntas läsaren av recensionen också bli det. Upplevelsen är 2006 det som utgör värderingsgrunden, inte analysen som 1956 eller karaktärsteckningen 1906.

Kritikerkåren, de som skrev, har heller aldrig uteslutande bestått av professionella skribenter. Recensioner av intresserade amatörer, allmänjournalister eller andra fanns 1906 och 1956, såväl som 2006. Vad som obestridligen har hänt är att det 2006 är en jämn fördelning mellan kvinnliga och manliga recensenter, för även om kvinnor skrev såväl 1906 som 1956, var de sällan uppburna och blev ofta hänvisade till barnlitteratur eller böcker skrivna av kvinnor. Ett undantag var Margit Abenius, som inte behövde nöja sig med litteratur av männen ratade och som åtnjöt stor respekt.

Inte ens debatterna kring kritiken är ett modernt fenomen, dessa har ledsagat verksamheten ända sedan den föddes för drygt 200 år sedan och har oftast, i alla fall under det senaste dryga halvseklet, handlat om vem som har rätt att skriva kritik, diskussioner som ofta handlar om popularisering gentemot vad som uppfattas som elitistiska texter. Och att kultursidorna kostar för mycket, att nedskärningarna innebär en kulturell urholkning, ja, den kampen fanns redan för 50 år sedan. Kanske är det så att ju mer en verksamhet kritiseras, känner sig hotad eller rannsakas, desto livaktigare är den.

FAKTA

Kritikens ordning

Svenska bok­recensioner 1906, 1956, 2006

Lina Samuelsson

Bild, text & form förlag

ARTIKELN HANDLAR OM