ÅSIKT

Terrormamman bakom järnridån

Angelika Klüssendorf lyckas göra stark och högkvalitativ litteratur av livet i DDR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Angelika Klüssendorf (född 1958) växte upp i DDR.
KULTUR

Angelika Klüssendorf tillhör samma östtyska efter muren-generation som Uwe Tellkamp vars prisade roman Tornet kom på svenska häromåret. Där iakttar tonårssonen i en läkarfamilj det absurda samhällssystemet i DDR med den intellektuella och lätt ironiska distans han fått med modersmjölken. Familjen bor i en sliten lägenhet i Dresden men har klassisk europeisk bildning, piano och släktsammanhållning.

Klüssendorf är en författare av en helt annan sort. I den delvis självbiografiska Flickan skildrar hon en uppväxt präglad av våld, alkoholism, och själslig misär. Men att romanens mamma låser in sina två barn i barnkammaren med en påse skorpor och en toa­hink när hon går till servitrisjobbet på Mitropa har väl kanske inget med DDR att göra. Inte heller att hon slår dem, roar sig med att skrämma och plåga dem och går över alla gränser när hon är full eller rasande för att någon av de tillfälliga älskarna har lämnat henne.

Omgivningen beskrivs som misstroget likgiltig. Skolan, polisen som griper flickan för snatteri och de sociala myndigheter som någon gång dyker upp på hembesök är mer ute efter att straffa flickan för stöld av socialistisk egendom, skolk och lösdriveri än att hjälpa henne. De verkar inte bry sig, ser inte signalerna, barnens stumma vaksamhet, blåmärkena, lillebroderns tics och grimaserande.

Klüssendorf är en av de få som lyckas göra stark och högkvalitativ litteratur av såna erfarenheter.

Visst kan man räkna inFlickan i genren ”misery lit” men det nakna, icke-moraliserande, lakoniska språket är romanens eller den osentimentala sagans. Man börjar undra över det mänskliga i tidlösare mening, hur känslokyla uppstår, kärlekslöshet, oavsett samhällssystem.

Flickan är en överlevare. Till skillnad från sin vekare lillebror som aldrig vågar gå emot modern lär hon sig stå ut med stryk, mot vissa frihetsvinster. Innan barndomen är över är hon både härdad och förhärdad.

En av de intressantare sakerna som Klüssendorf fångar är hur flickan tar efter och börjar likna modern. Hon njuter av att se andra barn mobbas, känner inget medlidande, grips av lust att slå och reta lillebrodern. Han försvarar sig aldrig.

I flickans fall blir räddningen i viss mån biblioteket. Hon har ett romantiskt hjärta som får näring i böckernas orealistiska världar.

Flickan ska följas av två delar till som följer hennes fortsatta öde. Jag hoppas de översätts.