ÅSIKT

Pannkaksarvet

Petter Lindgren om Staffan Westerbergs påverkan på gott och ont

välkänt barnprogramStaffan Westerbergs ”Vilse i pannkakan” visades på 1970-talet.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är klart att jag blev ledsen, oerhört ledsen och kanske också knäckt under en tid av all denna förföljelse. Det hade ju aldrig på något sätt varit min mening att skrämma någon.

Orden är Staffan Westerbergs, i en intervju i Aftonbladet från 1995. Förföljelsen han talar om gäller ett efterhängset rykte menande att Westerbergs unga tittare på något sätt tagit skada av hans pjäser och barnprogram.

Flera av skribenterna i den av Peo Rask redigerade vänboken om Westerberg, Staffan - En ocean av sorg och längtan (Black Island Books), kommer in på ämnet.

”Alla vet vem Staffan Westerberg är”, skriver Leif Zern. ”Vacker, mörklockig och lite vemodig har han tittat ut ur tv-rutan och låtit oss förstå att han är barnens vän. Själva inbegreppet av den progressiva svenska barnteaterkulturen.”

Nog har jag själv någon gång blivit skrämd av Staffan Westerberg, eller snarare av hans teaterkonst som på ett poetiskt och molande vis alltid har rört sig i dödens närhet. Här kan liemannen uppträda i form av en skränande tant eller en liten fågel.

Särskilt minns jag en föreställning, kanske var det Govännen från 1972, innehållande en mardrömslik spegel. Höll Westerberg upp sin hand syntes en fot i spegeln och tvärtom. När han skulle spegla ansiktet så var där plötsligt en främmande människa.

Jag har fortfarande lite svårt för speglar, men att Westerberg därmed skulle ha förstört min barndom vill jag inte påstå.

Till min egen generations självförståelse hör dock märkligt nog att, halvt på skämt, halvt på allvar, tro sig traumatiserad av Westerbergs barnprogram Vilse i pannkakan från 1975.

En grotesk överdrift förstås, men ofta slentrianmässigt framförd av människor som i själva verket är gamla nog att ha vandrat helskinnade genom skräcksommaren 1972, när tv strax efter nyheterna lät augustimörkret lysas upp av Mumien vaknar, Frankensteins brud, Varulven och andra klassiska rysare.

En barndom förstörs naturligtvis inte av Storpotäter och poesi, eller ens av skräckfilmer i grynigt svartvitt, utan av helt andra och mycket värre saker.

För den som inte minns eller inte var född när Vilse i pannnkakan sändes för första gången kan jag berätta att det var ett slags televiserad dockteater som utspelade sig i en enorm pannkaka. Berättare var en pojke, spelad av Westerberg själv, hållande en förvuxen sked och av föräldrarna anmodad att äta upp pannkakan. ”Åh nej, nu dillar han med maten! Det finns inga röster i pannkakan! Ät så du blir stor, säger far och mor.” Emellanåt plinkade Thomas Wiehe på gitarr och sjöng, bildkvaliteten var låg.

I pannkakan, erinrande om ett kuperat månlandskap, dök diverse figurer upp efterhand, som Vilja, Gammel-Kajsa, Trashanken, Storpotäten eller Galileo Galilei. På pannkakans undersida fanns ett helt litet samhälle, med en klunga hus, en sparbank och Trashankens gistna båt. Ytterst amatörmässigt utfört allesammans, ansåg jag, som vid tidpunkten höll på med modelljärnvägar och förmodligen var dubbelt så gammal som programmets tilltänkta målgrupp.

Reaktionerna 1975 på det utstuderat fantasifulla och drömska programmet var en fis i rymden mot den mobbning som skulle följa några decennier senare, och vars ursprung delvis står att finna i en enkätundersökning utförd vid Stockholms universitet. ”Namnge tre intellektuella som du inte tycker om”, löd en av uppgifterna. I undersökningen, vars resultat publicerades i Gaudeamus (nummer 6, 1990), hamnade Westerberg på delad elfteplats, vid sidan av bland andra Josef Stalin.

Westerberg och Stalin! En snöboll sattes i rullning, och Vilse i pannkakans kapitalistkarikatyr Storpotäten togs som intäkt för att programmet inte bara skrämde barn utan också utgjorde ett typexempel på ”vänsterflum” eller ”kommunistpropaganda”. Ironiskt, med tanke på att Westerberg på 70-talet fick utstå en del kritik från vänsterhåll, för att inte vara tillräckligt politiskt medveten.

Kanske nådde hetsen sin kulmen 1998, då en banderoll med påskriften ”Det är ditt fel Staffan Westerberg” syntes i publikhavet på Hultsfredsfestivalen.

Peo Rask spårar en tydlig politisk tendens i förföljelsen, och lanserar en trolig förklaring till valet av Westerberg som mobboffer. ”Att gå i clinch med det politiska 70-talet hade krävt argument”, skriver han. ”Det var alltså enklare att ge sig på en enskild aktör - en man som lekte med dockor. Kanske blev steget från tjeckiska dockfilmer till en vuxen man - som med en jättelik pannkaka och små figurer tog med tittaren in i en fantasivärld - alltför djärvt?”

För den som vill veta mer om Westerbergs särpräglade konstnärskap och dess bakgrund är den nya boken en utmärkt genomgång. Bland annat hälsar Margareta Sörenson på i Westerbergs dockverkstad, och Pia Huss skriver om hans valfrändskap med poeten Werner Aspenström. Det är också roligt att flera av Westerbergs egna teckningar och handskrivna berättelser har tagits med i boken, som Evangelium enligt Staffan, i nådens år 1980.