ÅSIKT

Damerna tar bollen

Åsa Linderborg om hur kvinnliga pionjärer mötte manligt motstånd

1 av 3
Lotta Schelin och Nilla Fischer i damlandslaget tränar inför europamästerskapet.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Allvarliga, med korslagda armar och trotsig blick, står de tolv kvinnorna uppradade inför fotografen. De är iklädda Västerås sportklubbs grönvita tröjor och ett slags kjolliknande ballongbyxor. Utan fotbollsskor men i snörkängor med klack ska de snart spela en uppvisningsmatch mot klubbens ”100-kilosgubbar”.

Året är 1921.

Damfotbollen brukar dateras till 1960-talet, men redan när 1900-talet var ungt var det inte ovanligt att kvinnor spelade fotboll. Kvinnorna på bilden kommer från Västerås men hade lika gärna kunnat komma från Lindesberg, Gävle, Sand- viken, Borås, Göteborg eller Stockholm.

På 1880-talet kunde damfotboll locka ­åtta tusen besökare i England. Även i Danmark, som låg före Sverige i allt som hade med fotboll att göra, spelade kvinnor boll. I Sverige var den kvinnliga idrotten över huvud taget sen jämfört med i många e­uropeiska länder. Att ens titta på fotboll kunde på sina håll anses problematiskt, eftersom det inte var passande för kvinnor att se halvnakna män.

Förklaringen till att kvinnor spelade fotboll under tidigt 1900-tal måste sökas i arbetsmarknadens konjunkturer, menar historikern Torbjörn Andersson i doktorsavhandlingen Kung fotboll. Då, och inte minst under krigsåren, var det vanligt att kvinnor arbetade i fabrik. Därmed blev det naturligt att göra något tillsammans efter arbetet.

Under första världskriget var det också vanligt att damer spelade jippomatcher mot klubbarnas ”old boys-lag” i syfte att samla in pengar till välgörande ändamål. Det är förmodligen en sådan match som kvinnorna i VSK-dräkt ska spela. Sådana tillställningar, ”muntrationsmatcher”, drog många åskådare, som förmodligen tänkte sig att få en dag med många skratt. Men tidningsreferat från hela landet andas alla samma förvåning: damerna bjöd ingalunda på några clownerier, tvärtom visade de sig både vara vältränade och spelskickliga.

Så länge damerna spelade fotboll på skoj och för välgörenhet gick det an. Det var när de gjorde anspråk på att spela fotboll på riktigt, i seriespel mot varandra, som problemen uppstod. Att bilden är tagen 1921 är därför inte utan betydelse. Just då stod nämligen damfotbollens framtid inför sitt avgörande i såväl Sverige som i England, Danmark och Belgien.

1921 fanns det 150 damlag i England som menade allvar med sitt bolltrixande och som därmed utmanade den manligt hegemoniska sporten på ett helt annat sätt än muntrationsmatcherna hade gjort. Med argumentet att kvinnan med sitt bollsparkande försökte bli jämställd mannen, förbjöds de engelska och belgiska fotbollsklubbarna att låna ut sina planer till kvinnor - ett beslut som mottogs med gillande av det svenska Idrottsbladet. I England kvarstod förbudet till 1972.

Därefter försvann den e­uropeiska damfotbollen för decennier, med undantag för ett kort uppsving igen under krisåren på 1930-talet. Då blev det vanligt att kvinnor spelade in pengar till de a­rbetslösa.

En annan orsak till att den svenska damfotbollen stagnerade var välfärds-politiken. Drömmen om den ”socialistiska hemmafrun” fick kvinnorna att lämna fabrikerna, och därmed försvann den kanske viktigaste förutsättningen för kvinnor att träffas på fritiden och spela lite boll.

Damfotbollens kritiker lade tyngdpunkten på den feministiska estetiken. Det ”strede mot qvinnligheten med sparkande kvinnor”, ansåg till exempel Viktor Balck, som uttalade sig i Skandinaviska Gymnastiksällskapet. Fotbollen riskerade att skada kvinnornas ”grace”, förfula deras ben, förstöra bysten och bidra till sterilitet. Som ploj och underhållning kunde man gärna tänka sig damer på plan - helst nätta balettdansöser - men inte som seriös verksamhet. Kvinnorna rekommenderades i stället att spela handboll, som ansågs mindre manhaftigt.

Damfotbollen började komma tillbaka mot slutet av 1960-talet och nu upprepades samma kritik som mot pionjärerna: det var okvinnligt att spela boll. Fotboll kan ge bröstcancer, var ett annat vanligt argument, även om såväl gynekologer som annan läkarexpertis ställde sig frågande till uppgiften.

Det fanns fortfarande de som menade att verksamheten kunde verka menligt på moralen. När Öxabäck IF:s damlag bildades 1966, uttalade sig en av bygdens präster för Expressen: ”Här i prästgården är vi inte glada åt damfotbollen. Ingen ska tro att publiken kommer för att se på fotboll. De kommer för att se på flickor.”

Damfotbollens återkomst kan återigen förklaras med arbetsmarknadens konjunkturer. Mot slutet av 1960-talet skrek den svenska arbetsmarknaden efter kvinnlig arbetskraft och än en gång uppstod naturliga kvinnogemenskaper som sökte sig gemensamma fritidssysselsättningar. Så bildades till exempel Öxabäcks IF av kvinnor som arbetade på textil- företaget Gefa.

Damfotbollen stöddes ofta av arbetsgivarna, som gärna såg att deras anställda motionerade på fritiden. De flesta lag som bildades spelade i Korpen, och även nu var utvecklingen internationell. I både England och Danmark fanns det många damkorplag, liksom i Västtyskland och Norge. Damfotbollen växte dramatiskt: år 1970 fanns det drygt 700 licensierade spelare (det vill säga spelare över 15 år), 1980 hade antalet växt till 26 500 och år 2004 räknade Svenska Fotbollförbundet med att 44 000 av deras 214 000 medlemmar var kvinnor. I dag är siffran nästan fördubblad.

Den första matchen mellan två damlag spelades i Stockholm 1918 inför fem hundra betalande. Damallsvenskan hade premiär femtio år senare, i Sjuhäradsbygden i maj 1968. Den första officiella landskampen spelades mot Finland 1973 och slutade mållös. Ett inofficiellt VM arrangerades redan 1970.

Trots att damfotbollen var en såväl nationell som internationell företeelse med många utövare, ville Svenska Fotbollförbundet inte ta något eget ansvar för damfotbollen. De lade ut den på fotbolls- distrikten, som därmed själva fick avgöra hur och på vilket sätt de skulle satsa på damfotboll. Många distrikt satsade långsiktigt, men andra inte alls.

Att klubbarna inte satsade på damfotboll behöver inte betyda att de ogillade att kvinnor spelade fotboll. Det var lika ofta ett utslag av kampen om resurserna och handlade mer om att kvinnorna tog tränings- och matchtider från herrarna än att de utmanade deras manlighet. Herrfotboll anses alltid viktigare.

Åren 1968-69, i en tid med radikaliserad journalistik, började massmedierna skriva om damfotbollen som en ny och spännande företeelse. Till en början var journalisterna positiva och anklagade de patriarkala sportklubbarna för bristande support. Efter ett tag tappade de dock intresset.

Att damfotbollen blev vanlig igen i slutet av 1960-talet hänger också samman med tidens jämlikhetssträvanden och kvinnorörelsens paroller att kvinnor kan. Just därför kan det tyckas lite märkligt att kvinnorörelsen till en början var negativ till damfotboll; man såg allt tävlande som ett uttryck för det kapitalistiska samhällets konkurrens.

Kvinnorörelsens aversioner växte av spektakulära fotbollsarrangemang som de i Göteborg och Stockholm 1969-72. Nakentidningen FIB-Aktuellt ställde upp med lag bestående av utvikningsbrudar i baddräkt, högklackade skor och halmhatt - en sorts pendang till seklets tidiga muntrationsmatcher, men med skillnaden att ”toppenbrallisarna” inte hyste några seriösa fotbollsambitioner. Först i slutet av 1970-talet såg kvinnorörelsen värdet i damfotbollen, inte minst som ett sätt att utmana den normativa, stereotypa bilden av manligt och kvinnligt.

I dag är Pia Sundhage nåt så märkligt som en folkkär, feministisk ikon.

Den svenska damfotbollens stora genombrott kom 1991, när Sverige tar brons i Kina, i första officiella VM. ­Fyra år senare vann de EM-silver på hemmaplan.

Få verksamheter har skapat manliga normer såsom fotboll. En bra fotbolls­spelare måste ha typiskt ”manliga” karaktäristika, såsom fysisk styrka, mod, ­aggressivitet och tävlingssinne. När man tittar på kvinnorna på bilden i sina klubbtröjor - som de bara fick ha till låns för att spela en uppvisningsmatch mot VSK:s avdankade herrspelare - tvivlar man i­nte på att de besatt just dessa ”nödvändiga” egenskaper.

Historien om arbetarkvinnorna i VSK:s klubbdräkter berättas av Hans Mejdvevi i jubileumsboken Västerås Sportklubb - 100 år. Tolv spelare, bara en avbytare med andra ord, står uppställda strax före avspark. Målvakten har keps för att skyla sig mot solen. De flesta tycks skodda med sina vanliga snörkängor med klack.

Snart ska Tyra Johansson göra två mål och Hildur Larsson ett inför nästan två tusen åskådare. Det ser länge ut som om damerna ska vinna, men Kalle Törnblom kvitterade till slut och matchen ­slutade 3-3.

I Vestmanlands Läns Tidning konstaterade journalisterna något brydd att ­damerna flera gånger hade lurat herrarna genom sin snabbhet och intelligens. Också det egenskaper som kan vara bra att ha när man sparkar boll.

Texten har tidigare varit publicerad i Bilden av Sveriges historia - Fyrtio sätt att se på 1900-talet (red. Marika Hedin, Åsa Linderborg, Torbjörn Nilsson), Wahlström & Widstrand 2005.

ARTIKELN HANDLAR OM