ÅSIKT

Sjungande spioner

Claes Wahlin om rättsröta och Bodens nyinvigda utomhusteater

Het historia Lars-Magnus Larsson som Leif Kihlberg i ”Enbom - en spionopera” som spelas just nu på den nya teatern i Boden, Kläppenteatern.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Fritiof Enbom dömdes till livstids straffarbete för spioneri 1952.

Frågan är om det verkligen var vädrets makter som lät regnet börja falla just när den commedia dell’arte-maskerade domaren meddelar att spionerna Fritiof Enbom och Hugo Gjersvold döms till livstids straffs- arbete. Scenen är Bodens nya utomhusscen, Kläppenteatern, ett bygge som har kommit till stånd med hjälp av Bodens och Luleås kommun, Norrbottens landsting, Norrbottensteatern, Norrbottensmusiken, med flera. Med inspiration från den elisabetanska teatern, inte minst The Globe, möter åskådarna en halvcirkel i två våningar. Det mörkbetsade träet är förhoppningsvis befriat från det slags röta som invigningspjäsen skildrar. Spelet handlar om de makter som 1952 dömde Enbom och Gjersvold jämte Martin Enbom, Fingal Larsson, Artur Karlsson och Lilian Ceder för spioneri för Sovjets räkning. Dessa makter var minst lika nyckfulla som vädrets.

Tomas Breskys bok Kodnamn: Mikael - Spionaffären Enbom och kalla kriget (Ordfront 2008), som pjäsen bygger på, är en övertygande skildring av hur Sverige med Enbom och den så kallade Grupp Norr fick sin egen variant av den amerikanska McCarthyismen, hur skräcken för kommunismen och Sovjet fick rent melodramatiska proportioner. De i Norrland anklagade var alla arbetarklass, flera var kommunister och vad gällde militära försvarsanläggningar under och efter kriget så var dessa för de i trakterna kring Luleå och Boden boende allmänt kända. Inte sällan hade de uppgifter Enbom skulle ha sålt funnits publicerade sedan länge. Enbom erkände, ja, skröt över sin påstådda roll som spion.

Men Sveriges svar på Joseph McCarthy, statsåklagare Werner Ryhninger, vilseledde såväl pressen som domstolen med att den för fantasi av allt att döma högt begåvade Enbom skulle har sålt försvarshemligheter via ryska ambassadtjänstemän. Några egentliga bevis presenterades aldrig, Enbom själv vidhöll sin historia vid förhören och under rättegången. Alla de som förhördes, över femtio personer, hade inte bara att besvara ledande frågor som förutsatte att lögnaren Enbom talade sanning. Därtill var kommunistskräcken utbredd, av betydligt större dimensioner än till exempel dagens sverigedemokraters inbillade föreställningar om invandrares påstådda egenskaper och beteenden.

Det är främst hur denna tidsanda letade sig in i varje vrå av den svenska välfärdens nyputsade folkhemsbygge som saknas i Kläppenteaterns iscensättning. I Breskys bok omnämns tidsandan vid flera tillfällen, men den får aldrig kropp, blir aldrig riktigt konkret. Naturligtvis spelade den en roll. Hilding Andersson var en alldeles äkta spion som dömts till livstids straffarbete några månader innan Enbom-affären. En vecka innan rättegången mot Grupp Norr sköts en svensk DC3:a ner av sovjetiskt flyg (även den händelsen fick scenisk gestalt, 2005 på Orionteatern). Den Röda Faran var en fysisk fara.

Folkhemmet hade ju också en baksida, framtidsoptimismen fick inte störas, varken av fysisk eller psykisk smuts. Att vara kommunist, var att vara illojal mot det som skulle bli välfärdens rike. Människor delades upp, man talade om A-barn trots att rasbiologin sjöng på sista versen. Det fanns ett ideologiskt samförstånd som det var lika tabu att avvika från, som det i dag är att kritisera diverse politiskt korrekta åsikter.

Enbom - en spionopera från det kalla kriget, som scenversionen kallas, har en rollista nästan lika lång som Säpos lista över misstänkta. Regissör Eva Gröndahl använder sig av Brechts estetik, där musiken och sångtexterna spelar den största rollen. Och med ett direkt publiktilltal, som lite väl tacksamt ger utrymme för applåder, betraktar man denna en av de största rättsrötorna i efterkrigstidens Sverige genom den underhållande satirens kikare. Kanske är hela denna historia mest sorglustig, trots att affären ännu lever i mannaminne och flera av de efterlevande fanns med i premiärpubliken. Gycklet är kanske det enda som Werner Ryhninger, Sveriges domstolar och de inblandade poliserna förtjänar. Men att Dagens Nyheters Leif Kihlberg kunde vara nämndeman i rättegången och samtidigt verka som journalist med krav på fällande domar, är inte det minsta roligt.

Styrkan finns i sångtexterna och i koreografin, låt vara att musikalgenren har fått ge inspiration åt de synkade rörelserna. Tidsfärgen är synnerligen kolorerad, allt från hucklen, ankellånga kjolar och kritstrecksrandiga kostymer, till halvsekelgamla mopeder och en Volvo PV anno cirka 1952. Att Enbom själv gör entré först efter paus, precis som bedragaren Tar-tuffe gör i Molières pjäs, är en lyckad dramaturgisk lösning på den Enbom som först inte kunde sluta prata, men sedan, efter vistelsen på Långholmen, blev lika tyst som det svenska rättsväsendet i frågan. Det är också efter paus, när konsekvenserna för de efterlevande, som intill denna dag alltså inte har fått upprättelse av Högsta Domstolen, tar plats, som satiren viker för den utfrysning som drabbade inte minst barnen.

I dessa tider av avlyssning, FRA-lag och Edward Snowden är historien om Fritiof Enbom en historia hetare än de flesta dokumentära pjäser. Hur var det nu Karl Marx sade, att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars? Nog skulle affären Enbom kunna bli en tragedi med räckvidd från 50-talets ideologiska blindhet intill den dag som i dag är.