ÅSIKT

Ung homokärlek i salafismens skugga

Nedjma Boucheloukh om Ludovic-Mohamed Zaheds kämpaglöd

Ludovic-Mohamed Zahed
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Han reser genom livet med tungt bagage: homosexuell, muslim, invandrare och HIV-positiv. Fransk-algeriske Ludovic-Mohamed Zahed har ett mål med sin resa - att homosexuella muslimer ska slippa känna skam.

”I dag är jag övertygad om att ifall profeten Muhammed levde, skulle han viga homosexuella par”, skriver Ludovic- Mohamed Zahed, den förste muslimen i Frankrike som ingått samkönat äktenskap med en annan muslim. Han berättar om sin kamp i sin senaste bok som skiftar mellan självbiografi och essä.

Le Coran et la chair (Koranen och kroppen) har fått stor uppmärksamhet i Frankrike och kan delvis läsas som en roman. I den skildrar Ludovic-Mohamed Zahed gripande sitt liv, fyllt av tvivel och förnedring.

”Homosexualitet är inget val, vad man än säger”, skriver Ludovic-Mohamed Zahed, ”Och man måste vara galen för att välja att vara homosexuell när man tillhör den sociokulturella miljö som jag kommer från”.

I dag kallar franska medier honom en lysande intellektuell, en begåvad författare och djärv aktivist. Han gör försoningen mellan islam och homosexualitet till sin livsgärning efter att i många år ha känt sig tvingad att välja mellan sin religion och sin sexualitet. 2010 startade han föreningen HM2F, Homosexuels Musulmans de France, för att bekämpa homofobi i islam och islamofobi inom hbt-rörelsen.

I vintras blev han uppmärksammad internationellt när han öppnade Europas första gayvänliga moské i Paris (Aftonbladet, 30 nov, 2012). Också i sina studier och sin forskning fördjupar Ludovic-Mohamed Zahed sig i frågan och skriver just nu en doktorsavhandling på temat ”sexuella minoriteter och deras relationer till islam i Frankrike”.

Vägen dit har varit lång och krokig. Ludovic-Mohamed Zahed föddes 1978 i Algeriet som andra sonen i en familj med tre barn. Innan han fyllde tre år lämnade familjen Alger för att bosätta sig i en förort till Paris. Familjen återvände till Alger under somrarna och flyttade tillbaka dit i början av 90-talet för att slippa rasismen i Frankrike. Detta var också början till den helvetiska tid i Algeriet då säkerhetsstyrkor bekämpade beväpnade islamister, ett krig vars främsta offer var civilbefolkningen. Cirka 200 000 människor dog.

Redan som åttaåring grubblade han över om han var flicka eller pojke i en omgivning som ständigt befallde honom att uppträda manligt. Hans ”machofar” kallade honom ”fjolla, brud, lipsill” medan hans äldre bror ”ville lära honom att vara en man” och regelbundet spöade honom, till och med knäckte näsan på honom. ”Han skämdes för sin ’sjuka’ bror”, skriver Ludovic-Mohamed Zahed i Koranen och kroppen.

I jakten på en identitet tar tonåringen sin tillflykt till religionen. Han slits mellan förnekelse av sin sexuella läggning och sitt andliga sökande och ansluter sig i sin vilsenhet till en salafistgrupp i Alger. Han lär sig halva Koranen utantill på arabiska, ber fem gånger om dagen i moskén, klär sig som salafisterna och följer bokstavstroget sin läromästare. Hans ”bröder” i gruppen störs av hans feminina drag.

Och det är också i de här kretsarna av fundamentalistiska salafister som Ludovic-Mohamed blir kär i och fysiskt attraherad av sin själsfrände, mentor och ”broder” Djibril, som tar hand om Ludovic-Mohamed eller ”l’émigré”, invandraren, som algeriska emigranter till Frankrike också kallas hemma i Algeriet.

Dragningen till Djibril blev en chock för Ludovic-Mohamed som då själv var homofobisk, skriver han i sin bok. I slutändan uteslöt hans ”trosbröder” honom från sin gemenskap. Året var 1995 och Algeriet höll på att sjunka ner i en blodig våldsspiral. En lastbil full med sprängämnen exploderade mitt i Alger och krävde drygt 40 dödsoffer. När den extremislamistiska gruppen GIA (Groupe Islamique Armé) tog på sig skulden för attentatet blev det en vändpunkt för Ludovic- Mohamed Zahed som förstod att han ”åtminstone på avstånd hade något med de här människorna att göra”. Attentatet och uteslutningen från det salafistiska broderskapet ledde till ”en mycket lång andlig ökenvandring” där han under 15 år förkastade islam.

I och med att våldet i Algeriet eskalerar, flyttar familjen tillbaka till Frankrike, den här gången till Marseille. Vid 21 års ålder kommer Mohamed-Ludovic ut inför familjen. Hans mor gråter i flera månader medan hans far, till Ludovic-Mohameds stora häpnad, svarar: ”Det är alltså så, jag förstår. Man måste acceptera”. Vid den tiden är Ludovic-Mohamed HIV-positiv sedan två år.

Trots att Ludovic-Mohamed Zahed bröt med islam när han lämnade salafisterna och Alger, kände han en ständig längtan efter andlighet. Först vände han sig till buddhismen men upptäckte snart att ”kvinnohat och homofobi är detsamma överallt”. Gradvis hittade han tillbaka till islam. Han började be och så småningom åkte han på pilgrimsfärd till Mecka ”för att åter-erövra min religion” berättar han. ”Jag återupptäckte en inre frid som hade fattats mig sedan barndomen”.

Bokens teoretiska delar utgör en bildad plädering för en upplyst islam ”vars förnyelse inte kommer av sig själv, vi [muslimer] måste agera”. Han sammanfattar med att det är fullt möjligt att vara muslim och homosexuell och att kroppen inte utesluter själen. ”Det är tolkningarna som många muslimer gör av islam, och inte islam i sig självt som gör homosexualiteten problematisk”.

Zaheds syn på homosexualitet i islam är inte direkt ny. I andra hälften av sin bok citerar Ludovic-Mohamed Zahed kända arabiska poeter som Abu Nawas (762-813) som, elva sekel före den franske Paul Verlaine, skrev homoerotiska oden tillägnad pojkars skönhet.

Ludovic-Mohamed Zahed förkroppsligar allt det som diskriminerar: islamofobi, homofobi, rasism, HIV-fobi, men hans uthållighet och styrka smittar av sig. Det går knappast att läsa Koranen och kroppen utan att man får lust att kämpa med och för honom.