ÅSIKT

Brödraskapet på fall

Per Björklund om misstagen som ledde till kuppen mot Mursi

Foto: AP
”Lämna Egypten” Det är budskapet på banderollen där ledare för det Muslimska brödraskapet är överkryssade. Från vänster: Khairat el- Shater, Mohammed Mursi och Mohammed Badie.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När den valde presidenten Mohammed Mursi störtades tog det egyptiska dramat ännu en snårig vändning, där en legitim folklig revolt till synes smält samman med kontrarevolutionära krafter. Som den ofta klarsynta bloggerskan Baheyya påpekar är det ”trösterikt att tro att ett folkligt uppror störtade en inkompetent islamistisk president. Det är mindre bekvämt att påpeka att man var på vippen att göra det när generalerna klev in och satte punkt för en vital politisk process.”

En exakt redogörelse för de smutsiga intriger och internationella förhandlingar som föregick Mursis fall är ännu inte möjlig. Och i själva verkat bidrar fixeringen vid elitens uppgörelser ofta till att fördunkla de underliggande sociala krafter som driver intrigen framåt. Så fick talet om en pakt mellan Muslimska Brödraskapet och den egyptiska militären i samband med Mubaraks fall många att blunda för högst verkliga motsättningar mellan Brödraskapet och den gamla regimen.

Egyptens höga officerare leder en av landets mäktigaste institutioner men är också en organisk del av den härskande klassen. Tillsammans med toppskikten i den civila statsapparaten och Mubaraks forna maktparti NDP bildar de, med journalisten Hani Shukrallahs ord, ”ett tätt nätverk byggt på familje- relationer … nära vänskapsrelationer ... och framförallt en intrikat väv av affärs- intressen, som sträcker sig långt utanför landets gränser”.

Trots årtionden av nyliberala reformer är den egyptiska härskarklassen beroende av handfast kontroll av statsapparaten för att upprätthålla vinster som, när de inte är direkt knutna till statens verksamhet, ofta är beroende av statliga subventioner, licenser eller monopol i en eller annan form. Därför upplever de varje steg mot demokrati - även en borgerlig sådan med parlamentariska val och en oberoende rättsstat - som ett existentiellt hot.

Muslimska brödraskapets ledarskikt kan i sin tur sägas tillhöra en alternativ elit vars ambitioner frustreras av den härskande klickens monopolisering av makten. När dess toppman Khairat el-Shater efter Mubaraks fall slog fast att Brödraskapet inte har några invändningar mot den gamla regimens nyliberala politik, bara mot dess omfattande korruption, så var det ett uttryck för en önskan att komma in i systemet.

Öppen konfrontation har dock länge varit otänkbar. Både av rädsla - Brödraskapet utplånades ju nästan helt av Nasser på 50- och 60-talet - och för att rörelsens företrädare inte vill äventyra sina ekonomiska intressen eller sociala positioner knutna till rörelsens nätverk av välgörenhetsorganisationer. Rörelsens ledare intalade sig därför, kanske mot bättre vetande, att regimen kunde förändras gradvis, enbart genom parlamentariska metoder.

Efter Mubaraks fall gjorde Brödraskapet därför som varje reformistisk rörelse skulle ha gjort: manade de revolterande massorna att gå hem och låta ansvarsfulla politiker ta över. Med sitt stöd till militärstyret brände de snabbt alla broar till grupper som stått sida vid sida med islamisterna på Tahrirtorget. Poängen är dock inte att de agerade som ”svekfulla islamister”. Snarare var sveket något de trodde att de kunde kosta på sig - i trygg förvissning om att vinna de kommande valen för att därefter sakta men säkert lägga under sig den egyptiska staten.

Väl vid makten fick Brödraskapet ansvaret för en akut ekonomisk kris som beror lika mycket på Egyptens utsatta position i den globala ekonomin, som den revolutionära orons inverkan på turism och investeringar. Men i stället för att presentera lösningar på strukturella problem slösade man kraft på att driva igenom en omstridd konstitution. Enligt både anhängare och motståndare gjorde den Egypten till en ”islamistisk stat”. Men den stärkte i själva verket knappast Brödraskapets kontroll över viktiga maktcentra, som rättssystemet och säkerhetsapparaten.

Kanske kan Mursis korta styre liknas vid Kerenskijs provisoriska regering i Ryssland 1917 och andra kortlivade postrevolutionära regimer som balanserat mellan att tvinga till sig en del av makten och försöka stävja en fördjupad revolution - en svår balansakt som ofta slutar i förskräckelse. Några bolsjeviker som kunde erbjuda ett alternativ när den nya ordningen kollapsade fanns dock inte i Egypten. I stället kunde reaktionära krafter i lugn och ro se den nya regimens legitimitet rasa samman, för att ridande på en flodvåg av frustration och besvikelser återta förlorade positioner.

I ett reportage i Wall Street Journal beskriver Charles Levinson och Matt Bradley till exempel hur NDP-politiker mobiliserade sina nätverk till stöd för gräsrotsrörelsen Tamarrud - som påstår sig ha samlat in 22 miljoner underskrifter för Mursis avgång. Men NDP:s betydelse var troligen marginell i jämförelse med statsapparatens centrala roll. Som statsvetaren Daniel Brumberg påpekar i en läsvärd analys för Foreign Policy avslöjades oppositionens farhågor om att Brödraskapet skulle ha infiltrerat statsapparaten som överdrivna när de flesta av statens organ - från säkerhetsapparaten och militären till statliga medier och kulturinstitut och halvstatliga institutioner som den koptiska kyrkan och det islamiska lärosätet al-Azhar - helhjärtat ställde sig bakom upproret mot Mursi.

Oppositionspolitiker som nu sluter upp bakom den nya ordningen blundar för att en statskupp aldrig enbart riktar sig mot en enskild politisk fraktion. Som bloggerskan Baheyya påpekar är den djupa statens primära mål inte att avlägsna Muslimska brödraskapet från makten, utan att försvara sig mot varje form av folkligt inflytande. I den officiella inramningen till protesterna mot Mursi - flyguppvisningar, flaggregn och flygbilder på folkmassorna som kablades ut i privata och statliga tv-kanaler - ser hon ett utstuderat försök att förvandla revolutionen till ett statssanktionerat spektakel: Tahrir som flaggviftande familjefest där folket patriotiskt firar sina ledares beslut.

Det egyptiska folket har inte sagt sista ordet i frågan om revolutionens framtid. Men deras nuvarande ledare livnär en farlig illusion: att en meningsfull demokrati kan byggas utan att rubba den gamla ordningen, och i samarbete med dess bärande pelare. Därmed riskerar de, ironiskt nog, att upprepa Muslimska Brödraskapets misstag.

PER BJÖRKLUND

ARTIKELN HANDLAR OM