ÅSIKT

Kritiska brytpunkter

Pia Bergström dras med i en sorgesång över misslyckade uppror

KULTUR

» Kairos

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Andrzej Tichý

Albert Bonniers Förlag

Osaliga andar. I sin nya roman vandrar Andrzej Tichý tillsammans med historiens motståndskämpar.

Det är framtiden vi saknar, skrev Kajsa Ekis Ekman nyligen i Dagens Nyheter apropå folkhemsnostalgi. Rädslan för den verkliga framtiden med klimatkaos, osäkra arbeten och ekonomisk recession får oss att vända oss mot det förgångna. Hon konstaterar att alla stora politiska riktningar idealiserar dåtiden, från höger till vänster.

Andrzej Tichýs fjärde roman Kairos, som kommer ut i dag, genomsyras av liknande känslor, en weltschmerz som inte bara gäller förlorade svenska sosseutopier. Här står allt hopp om en bättre och rättvisare värld på spel.

Kairos är en sorgesång, en förtvivlad betraktelse över mänsklighetens försök att skapa en rättvisare värld för folkflertalet. Den frågar varför alla revolutioner misslyckats, varför alla folkliga uppror mot fåtalets envälde, mot olika oligar- kiers utsugning och maktmissbruk slutat i nya förtryckarsystem.

Det är en märklig roman, inte helt lätt att få grepp om. En bildflimrande, mångstämmig jeremiad, lyriskt förtätad och surrealistiskt flippad, med både gestaltade partier och essäistiskt resonerande. Det självsvåldiga citerandet och refererandet till kända personer och andra författare kan nog betecknas som postmodernt.

Tichý väljer bort de konventionella berättarprinciperna, kronologi och intrig. I stället frammanar han ett slags begravningståg, en poetisk, politisk och visionär vandring mellan olika ”kairos”. Landskapet är sf-dystopiskt eller dataspelsödsligt, ett stenigt, snösörjigt wasteland. Deltagarna är barfota och har svarta kåpor och kommer från Vietnam, från Kongo och Angola, Grekland, Sydafrika och Latinamerika. Det är tyska kommunister, ryska revolutionärer, kinesiska... Historiens motståndskämpar som i efterhand försöker förstå vad de gjorde för fel.

De är naturligtvis osaliga andar i författarens huvud, som massmördats, torterats ihjäl, brutits ned i fängelser...

Kairos är ett grekiskt ord, en term i retoriken som betyder det rätta ögonblicket. Tichý använder det som ett strukturellt nyckelbegrepp som i romanen står för krisögonblick eller brytpunkter i samtiden och det förflutna. Punkter där historien eller det enskilda livet kunde tagit en annan vändning. Där stannar jeremiaden till, kommenterar, diskuterar, filosoferar.

Mängder med ”kairosscener” visas för de sorgsna vandrarna: gatukravaller i Paris maj -68, demonstrationerna på Syntagmatorget 2011, Kadaffis blodiga huvud, Ben Barkas kista. Jan Palach brinner och Muhamed Bouazizi. Man får höra den hungerstrejkande RAF-medlemmen Holger Meins sista brev läsas upp, och en ”expertkommentator” i en tv-studio säga apropå upploppen i England 2011: ”Frågan är, hur skiljer vi den goda revolten från den onda?”

Men Tichý tar sig även andra friheter, hans olika berättarjag är både obeständiga och obestämda. Ett jag han favoriserar är en rollfigur påhittad av Brecht, Johanna från Slakthusen, dock förekommer hon i olika varianter; Jeanne, Joana, Ioxana… Ett grepp snott från Joanna Russ geniala feministiska sf-roman Honmänniskan från1974, där Jeanne d’Arc-kvinnorna lever i parallella världar men möts och kan reflektera över sina olika sätt att vara kvinnor på ungefär samma sätt som deltagarna i jeremiaden kan lära av de andra ”spökena”.

Brechts Johanna Dark är frälsningssoldaten som vill sprida religionens tröst till slakteriarbetarna i Chicago. Pjäsen skrevs samma år som New York-börsen kraschade och följer Johannas förvandling från godtrogen missionär till en politiskt medveten och stridbar ung kvinna som till slut ser våld som nödvändigt för att vinna kampen mot det råa ekonomiska systemet. Dramat ställer frågan om godhet och oskuld kan överleva i en värld som gynnar hänsynslöshet.

Johannas kris och ”omvändelse” rymmer det som intresserar Tichý mest. Vad har konstnärerna, drömmarna, de känsligaste själarna för roll i kampen för ett mänskligare samhälle? Ska de hålla sig till den eviga skönheten? Någon av romanens sorgsna rösterna säger: Att hålla på med konst och den inre friheten utan att bekymra sig om samhället omkring är detsamma som att godkänna och vara en del av skändligheterna.

Men vilka berättelser omfördelar reell, värdslig makt, vilka ordkonstruktioner omskapar dem som utövar den?

Inte ens genom att åkalla Peter Weiss (1916-1982) som skrev den radikala och modernistiska bildningsromanen Motståndets estetik (1976-1981), om den kommunistiska motståndsrörelsen i nazityskland, finner Tichý något självklart svar.

Kairos är hur som helst en djärv satsning, utan sneglingar på bestsellerismens krav på entydighet, igenkänning och konform. Jag tycker egentligen att hela idén med kairos, som ögonblick som förlorats, är en esoterisk och revolutionsromantisk syn på hur samhällsförändring sker, eller inte sker. Jag tror det är en långsammare process, ett resultat av alla människors erfarenheter, val, relationer, handlingar.

Men medan jag läser och försöker ”omfatta” den här så fridansande men ändå pessimistiska och uppgivna romanen - som till och med diskuterar självmordet som motstånd - så händer något motsatt inuti. Jag känner mig inte alls särskilt nedstämd. Att klaga har sin tid. Men om kapitalismen packar ihop av sig själv om 20, 40 år som världssystemkritikern Immanuel Wallerstein tror, så har vi ju mycket att ta itu med.