ÅSIKT

Gemenskap och äckel på hemmet

Sjukhemmet en habil arbetsplatsskildring om snart avslutade liv

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

PROSA Monotonin, dödsskräcken och åldrandets många förnedrande faser får en ingående skildring i Niklas Erikssons Sjukhemmet (Miders förlag). Huvudpersonen, vars namn är identiskt med författarens, är vårdbiträdet, en ung svensk som liksom många andra unga svenskar drar till Norge för att åtminstone för en tid trygga försörjningen.

Romanen är en handfast och flyhänt vardagsskildring, inte helt utan komiska - och tragiska - inslag. Det sker egentligen inte någon förändring, eller utveckling, av någon. Det som sker är vardagsslitet, mest av allt det psykologiskt nedbrytande. Niklas far som en vante mellan känslor av gemenskap, ömhet, äckel, depression, skräck. Hans leda vid själva jobbet blir en sorts livsleda som tar sig allt märkligare uttryck. I ett försök att skapa symboliska paralleller stoppar författaren in ett bonsaiträd. Det eviga livet i tuktad form blir en kontrast till de snart avslutade liven på det begränsande och livsfientliga ålderdomshemmet. Kanske lite väl tydligt - läsaren saknar inte trädet när det åker ut.

Sjukhemmet är en arbetsplatsskildring, och som sådan habil. Det är en medkännande och existentiell skildring av gränser, mellan språken, mellan äldre och yngre, dementa och icke-dementa. Och förstås en skildring av det svenska proletariatet i Norge.