ÅSIKT

All konst är politisk

Stina Oscarson försvarar Radioteatern och kritiserade följetongen ”Världshistorien”

Foto: Foto: SCANPIX
Stina Oscarson tar strid för Radioteaterns kritiserade följetong ”Världshistorien”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Magnus Ringgren bad mig i sitt angrepp på Radioteatern förklara varför vi inte längre sysslar med konst och jag ämnar försöka.

Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga: ”Du har fel. Det gör vi visst det.” Men då skulle samtalet vara slut och det vore synd, då samtalet om vad som är konst ständigt måste föras både av oss konstnärer, av vår publik, av våra recensenter, våra politiker, ja av alla medborgare. Det är ju själva idén med konsten. Om man nu inte anser att det finns EN för alltid, av någon, förmodligen vit medelålders man, fastslagen definition, som man antingen platsar inom eller inte. Men om man anser detta tar samtalet också slut. Tyvärr.

Så jag väljer att börja i en annan ände. Jag börjar med att berätta för Ringgren att Världshistorien hade mer än hundra tusen lyssnare varje dag under det år den sändes. 2,3 miljoner olika lyssnare totalt har hört Världshistorien under året. Att Radioteaterbiblioteket dagligen används av skolor, studieförbund, på äldreboenden och av bildningstörstande männi­skor i alla åldrar över hela landet. Och oavsett om man anser att det är konst eller inte så är det ett helt unikt kulturarv.

Det finns självfallet inget naturligt samband mellan lyssnarsiffror och kvalitet, men jag vill inte som Ringgren underkänna alla dessa människors smak. Det anser jag mig inte ha rätt till. Jag vill nog bara upplysa om att, oavsett om det finns ett antal människor som delar Ringgrens åsikt så är det många som inte gör det.

Och kanske, tänker jag, är det egentligen inte vid den estetiska definitionen av vad som är konst som skiljelinjen mellan mig och Ringgren går utan vid frågan om huruvida konsten, för att alls få kallas konst, måste stå fri från samhället omkring den. Om detta nu är möjligt.

Och för att klargöra min egen ståndpunkt i den frågan väljer jag några rader av Wislava Szymborska. Om hennes ­poesi, enligt Ringgren får kallas konst vet jag inte, men ingen kan bättre än hon sammanfatta min syn på vad som är mitt uppdrag både som konstnär och som människa.

”Vi är barn av vår tid

Tiden är politisk

Alla dina, våra, era

Dagliga frågor, nattliga frågor

Är politiska frågor

Vare sig du vill det eller inte

Har dina gener ett politiskt förflutet

Din hy en politisk nyans,

Dina ögon en politisk aspekt

Vad du talar om har resonans

Vad du tiger om är talande

På ett eller annat sätt

Också när du vandrar genom skogen

tar du ett politiskt steg

På politisk grund.”

Stina Oscarson

Chef för Radioteatern

ARTIKELN HANDLAR OM