ÅSIKT

Så dammigt och tradigt, Oscarson

Radioteaterns religiösa lyftning hör hemma i frikyrkan – inte i estetiken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

SVAR DIREKT Radio är en intim historia, något mellan lyssnaren och rösterna. Det är väl därför vi så sällan pratar om radio. Men när jag tog upp Radioteaterns konstnärliga kris vällde sympatin mot mig från besvikna lyssnare.

Radiome­diet har en oerhörd estetisk potential. Författarna, från Hjalmar Bergman och framåt, har förstått det, och vår tradition av radio­egen konst är fantastisk. Vid sidan av radiodramatiken finns en vild flora av gammalt härligt avantgarde. Jag är helt ense med Kristian Lundberg om att detta arv bör hållas levande. Men hur?

Varför inte göra nya versioner av klassisk radiodramatik? Det blir tradigt om man som nu sänder gamla dammiga föreställningar vareviga fredagkväll. De introduktioner som Kristian Lundberg nämner har inte alltid hållit måttet. Och än så länge har man inte närmat sig de dramatiker som lyfte radioteatern till en ny nivå – Delblanc, Hodell, Tunström.

Jag hade också starka invändningar mot en mängd nya politiskt färgade kortpjäser som sänts det senaste året, framför allt den katastrofala långköraren Världshistorien. Min kritik var estetisk. Hur allt detta kan ses som att jag enligt Kristian Lundberg ”vill lägga ut ett sådant totalitärt filter som faktiskt bara är en eftergift åt ögonblickets tyranneri” måste jag nog be om tolkhjälp för att begripa. Stina Oscarson hänvisar dels till lyssnarsiffror – som hon samtidigt betraktar som oväsentliga – dels till den porösa idén att all konst är politisk. Hon tar stöd i en av Wislava Szymborskas sämsta dikter. Estetiken brukar fly när den politiska aktivismen äntrar scenen; det är en väl belagd historisk erfarenhet. Det som studieförbund och äldreboenden kan hämta hos Radioteatern är inte god teater utan uppbyggelse som mer hör hemma i frikyrkans tradition än i estetikens. Den politiska dimensionen finns i all konst, men den får aldrig bli allenarådande.

Att jag ”förmodligen” är en vit medelålders man är i Stina Oscarsons värld en giltig invändning mot det jag har att säga. Tankefiguren är så vanlig att man inte längre ser hur ful och föraktfull den är. Den flyttar fokus från sak till person när man inte har något att komma med i sak.

Om nu Radioteatern vore så bra – varifrån kommer all denna sorgsna ilska jag mött den senaste veckan? Det är främmande för mig att vilja dra konstnärliga produkter ända bort till Granskningsnämnden. Men mångfald, kvalitet och konstnärlig frihet – tre begrepp som är centrala för public service – är i fara på Radioteatern.

ARTIKELN HANDLAR OM