ÅSIKT

Fria aborten i Europa hotad igen

Därför hårdnar striden för rätten till ett eget liv

1 av 2
Spanska kvinnor demonstrerar mot regeringens förslag till skärpning av abortlagstiftningen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nunca mas - aldrig mer. Texten står skriven på en galge, som en kvinna håller upp. Bilden är tagen vid årsskiftet, som del i en europeisk kampanj för fri abort. Galgens krökta ståltråd signalerar något skrämmande och nästan bortglömt. Den fria aborträtten, som arbetar- och kvinnorörelsen kämpade sig till under 1900-talet, har ju varit given för två generationers svenska kvinnor. Men konflikter kring reproduktion, familjestrukturer och sexualpolitisk organisering tycks ha en tendens att återkomma. Rätten till fri abort är åter hotad i Europa och Sverige.

Det regerande spanska högerpartiet Partido Popular lade i slutet av förra året fram ett förslag om en kriminalisering av abort. Kryphål har lämnats för kvinnor som blivit våldtagna och fall där kvinnans psykiska eller fysiska hälsa hotas av graviditeten.

I Norge verkar den nytillträdda blåbruna regeringen för införandet av en reservationsrätt - husläkare ska själva kunna välja om de vill remittera en patient till en abortklinik eller inte. På hemmaplan drivs frågan av Sverigedemokraterna, som vill att rätten till fri abort ska begränsas till tolv veckor, från nuvarande arton.

Nittio procent av alla aborter i Sverige sker redan innan vecka tolv. Nio procent genomgår abort mellan vecka tolv och arton, och endast en procent av aborterna sker efter vecka arton, då Socialstyrelsen måste utfärda ett särskilt tillstånd. Inga aborter utförs efter vecka 22, en gräns som är satt med hänsyn till fostrets livsduglighet utanför livmodern.

Sena aborter är med andra ord ett marginellt fenomen, vilket kan göra det svårt att förstå varför det är så viktigt för Sverigedemokraterna att förbjuda dem. Att inskränka eller avskaffa aborträtten knyter dock an till ett politiskt projekt som går bortom de enskilda fostren.

För mig som läkare ligger de pragmatiska argumenten för fri abort nära till hands. Kvinnor har i alla tider avbrutit oönskade graviditeter. Restriktiv lagstiftning har inte lett till färre aborter, men däremot till en hög dödlighet i komplikationer. Utan tillgång till säkra metoder och sjukvård är abort ett potentiellt livshotande ingrepp, som skördat ett oräkneligt antal kvinnors liv. Enbart under år 2008 beräknas 47 000 kvinnor globalt ha avlidit i sviterna av osäkra aborter.

Men abortmotståndet måste bemötas även på den ideologiska nivån. Frågan presenteras ofta som en etisk balansakt mellan fostrets rätt till liv och kvinnans rätt till sin egen kropp. Men genom att klä det i sådana termer riskerar man att missa abortmotståndarnas politiska agenda. Det är nämligen ett högst specifikt liv som värnas - livet inom en kärnfamilj där kvinnans kropp, sexualitet och inflytande över samhället underställs manlig kontroll.

Rätt till liv är inget allmänt hållet eller konsekvent drivet krav. Abortmotstånd och förespråkande av dödsstraff går som bekant ofta hand i hand. De liv som går till spillo vid Europas gränser till följd av den rådande flyktingpolitiken tycks inte heller väcka något större engagemang från pro-life grupper. Ett försvar av den fria aborträtten kan alltså inte stanna vid argumentet om rätten till den egna kroppen, utan behöver ta ett steg till för att avtäcka abortmotståndets politiska premisser.

I Spanien sammanföll lagförslaget om ett avskaffande av aborträtten med en rad inskränkningar i demonstrationsfriheten. Det är nu ett bötesbelagt brott att fotografera eller sprida bilder av polisen, bränna spanska flaggan eller förolämpa staten. Bötessummorna är svindlande: att arrangera en demonstration utan tillstånd kan kosta 600 000 euro. Det är uppenbart att lagändringarna riktar sig mot den massiva folkliga proteströrelse som vuxit fram i landet i samband med den ekonomiska krisen.

Det är heller ingen slump att man slår mot både åsikts- och mötesfriheten och rätten till fri abort samtidigt. Bakom parollen om rätten till liv döljer sig nämligen en vision om ett auktoritärt samhälle, där familjen återupprättas som social, politisk och ekonomisk enhet.

Detta samspelar med och förstärks av den nyliberala åtstramningspolitikens avvecklande av välfärdsstaten. I Polen slaktades offentlig sektor på ett liknande vis efter 1989, som del i den nyliberala chockterapin efter Sovjetunionens fall. Samtidigt inskränktes aborträtten kraftigt, och i dag tillhör landet de mest restriktiva i Europa.

Nedskärningarna inom välfärdssektorn medför att ansvaret för äldrevård, sjukomsorg och omhändertagande av barn flyttas tillbaka till de anhöriga: makar, döttrar och mödrar. De reformer arbetar- och kvinnorörelsen slogs för, som dagis, rätt till abort och rätt till preventivmedel, gav ökade möjligheter för kvinnor att frigöra sig från just detta obetalda, tunga arbete inom familjen.

Det växande abortmotståndet måste ses och bemötas mot bakgrund av detta. Det handlar inte bara om rätten till den egna kroppen, utan även om rätten till inflytande över hur vi organiserar ägande, arbete och relationer i samhället.

Shabane Barot

ARTIKELN HANDLAR OM