ÅSIKT

Tjejpunk är så mycket bättre

Rockens kanon skrivs inte i pojkrummen

1 av 2
Pink Champagne på scen 1980. Foto: Andi Loor
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Eva Dahlgren. Foto: Peter Kjellerås

”Jag visste att det fanns folk som såg musik som bakgrundsljud och så vi som såg musik som, ja, musik, men jag tänkte inte på att de flesta av dem som tog den på allvar var killar.” Författaren och poeten Lavinia Greenlaw beskriver i Musikens betydelse för flickor sekunden när hon yrvaket tittar upp från skivspelaren på en fest och insikten drabbar henne.

När 157 kvinnliga musiker skriver ett upprop under rubriken ”Glöm inte bort oss när historien skrivs” tänker jag på Lavinia. Och på Julianne Regan, Julie Burchill, Ellen Willis, Laura Barton, Caroline Coon, Susanne Ljung, Kristina Adolfsson. Alla som skakat av sig känslan av obehörighet och skrivit om musik, ibland på banbrytande sätt, och som musikhistorien inte skäms mer över att ha glömt bort.

När 157 kvinnliga musiker skriver tänker jag också på vad historia är, och gör. Att det som skrevs om Poly Styrene 2011 var en notis om att punkikonen från X-Ray Spex var död, trots att hon släppt skiva samma år, 30 år efter att gruppen upplöstes. Att Kristin Lundell frågade sig på Facebook om hon var den enda kvinnliga musikjournalisten som började i början av 2000-talet och fortfarande är aktiv.

När 157 kvinnliga musiker skriver ”när man skriver kanon” tänker jag på när männen skriver kanon. Att kanon är att inte längre vara ett specialintresse, utan alla mäns intresse.

Kanon är att bli vald. När något ska tas som exempel på en allmän tendens, när runor ska skrivas, när åsikten är synonym med ett godkännande. Kanon är det pågående behovet av att sortera, att häfta fast kriterier vid kategorierna som släpper in och håller ute. Där kvinnor kan vara intressanta i periferin men aldrig är tillräckligt typiska för de historier vi skriver.

Kanon är det musikintresse som inte stannar vid upplevelsen utan vill bli till kunskap. Det som gör att ungar säger ”just det” när någon nämner ett okänt band och samtidigt skamset noterar att det här behöver kollas upp, så att det nästa gång inte kommer vara okänt.

För att beskriva det svenska 80-talet fungerar det att skriva om att lyssna på Ratata i sitt pojkrum. Mer sällan ger en bild av Eva Dahlgren samma doft av en tid och en kultur. Hon passar inte riktigt in i kategorin, det är inte pinsamt att inte ha koll på hennes produktion, hon blir inte vald och har ingen auktoritet när historien skrivs.

Varje gång rapporteringen runt en Oskar Linnros-skiva lyfter upp Peter LeMarc som inspiration, ett omsusat Daft Punk samarbetar med doldisen Paul Williams, en folkkär Håkan Hellström strösslar sina texter med referenser till Liket Lever och Totta Näslund så sluts historien runt männen. Det enorma obetalda arbete som krävs för att i varje diskussion, i varje text, föreslå en kvinna som exempel på något utförs just nu bara av musikintresserade feministiska kvinnor. Om historien ska ändras behöver fler hjälpa till.

Så nu bestämmer jag att männen får ta över det vi kan kalla kompletterandets kamp. Det tråkigt uppfostrande i ”så du är intresserad av svensk punk, har du lyssnat på Mögel eller Svart?” eller ”så du gillar Leonard Cohen, tycker du inte att Dory Previns texter är bättre?” För det finns en roligare kamp, en lustfylld upptäckande kamp parallellt med denna.

”Det behövs inte ett speciellt kvinnligt perspektiv i musikjournalistiken, det finns inget sådant” skrev Agnes Arpi i Expressen 2011. Och jag förstår det så väl, jag har slagits för min rätt att förneka att jag är kvinna. Att svära på att patriarkatet tog en omväg runt musiken, att där finns det något som är rent. Jag vet det eftersom jag älskar. Och eftersom jag vet att kärlek är könlös.

Men nu står jag här och upprepar Leslie Kaplans rad ”Jag har varit kvinna hela mitt liv” och varje gång jag säger det högt blir jag rädd för vad det innebär. Precis som Regan, Burchill, Coon och Willis Wikipediasidor vittnar om, gör det mig till i första hand feminist och i andra hand musikälskare. Trots att det är musiken som är kärleken, att feminismen strävar efter sin egen upplösning.

Jag är inte uppväxt i ett pojkrum, delar inte erfarenheten som förutsätts när musikjournalistiken gång på gång halkar till i språket. Så jag har ett val, jag kan be om att få bli insläppt i ett manligt rum som arbetar hårt för att hålla mig ute, eller vända ryggen åt det, bestämma att den historia som nu skrivs av någon annan än mig också skrivs för någon annan än mig. Lyssna på Pink Champagne, bandet som Bengt Ohlsson 1994 beskrev som ett tecken på en osund inkvotering, och en av 80-talets bästa låtar Korn av guld:

”Du måste säga det som ingen sa

Du måste skriva det som ingen skrev

/…/

Du får inte glömma det du en gång drömt”

Så jag börjar om. Blir 13 år igen och skriver upp namnen på alla som gästar mansskivor jag gillar: Pauline Murray, Koulla Kakoulli, Brix E Smith, Max ”Lizard” Edie. Köper dvd:er av varierande kvalitet om punkens kvinnor, hittar The Slits, ser en urusel dokumentär om The Runaways. Lånar böcker om intressanta rörelser bara för att skriva upp namnen på medlemmarna i de få tjejband som nämns och hitta Ann Carlbergers soloskiva från 1991.

Jag bildar ett eget universum med mina egna regler, och ju mer jag letar desto oftare märker jag att andra har letat före mig. Det kan vara en bisats om hur Julianne Regan hoppade av killbandet Gene Loves Jezebel för att starta band med Xmal Deuchland-trummisen Manuela Zwingmann och så småningom döpa sig efter Bechdeltestets okrönta vinnarfilm All about Eve. Det kan vara ordet ”herstory” i undertiteln till filmen Don’t need you.

Det kan vara Lisa Carvers bok om Yoko Ono där hon inleder med en anekdot om Muse och hur bandet svor på att de aldrig skulle förolämpa sångarens flickvän Kate Hudson genom att kalla henne Yoko Ono: ”Att kalla någon Yoko Ono, denna otroligt banbrytande artist, aktiv under sextio år i ett dussin länder, en kvinna som har spelat in nästan 20 album och skapat lika många olika konstutställningar, filmer, böcker och aktivistkampanjer, är en förolämpning?” (min översättning).

Och det kan vara Linda Piras video till Knäpper mina fingrar (remix) där kvinna efter kvinna presenteras i rutan samtidigt som Kleopatra, Queen Latifah och Aaliyah droppas. Det är nutid och dåtid samtidigt. Det är maktruset som tillhör gerillarörelsen.

Och den euforiska känslan av att inte vara ensam, att det finns andra som sysslar med precis samma sak som jag. Där Uncut, Mojo och Rolling Stone är lika oviktiga för musikhistorien som Hi-Fi Klubbens medlemsbrev.

FAKTA

Spellista på Spotify

ARTIKELN HANDLAR OM