ÅSIKT

Experter sågar utredning om politiskt våld

Petter Larsson: Staten ska inte bekämpa politiska åsikter

Nazistiska Svenskarnas Parti demonstrerade i Jönköping förra året. Regeringens utredare vill ta hjälp av lärare och fritidsledare för att spåra upp ungdomar på väg in i extremistiska grupper. ”Därmed kan demokratiminister Birgitta Ohlsson kasta utredningen direkt i slasken”, skriver Petter Larsson. Foto: Urban Andersson
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tiotusentals lärare, socialarbetare och fritidsledare ska utbildas för att hjälpa polis och säkerhetspolis att identifiera statsfientliga dissidenter – innan de begått några brott. Det kan gälla ungdomar som anser att demokrati borde råda på arbetsplatserna eller att jämlikheten mellan könen ska vara total.

De som kan misstänkas hysa sådana samhällskritiska åsikter ska plockas in för ”bekymringssamtal”, där myndigheterna övertalar dem att byta åsikt, eller gör klart att deras liv kan bli väldigt obehagligt om de försöker omsätta sina idéer i olagliga handlingar. Bakom detta står demokratiministern.

Om det varit i DDR hade vi kallat det Stasi-fasoner.

Men detta är kärnan i de förslag som den statliga utredningen När vi bryr oss (SOU 2013:81) la fram strax före jul i syfte att bekämpa de högerextrema, vänsterautonoma och islamistiska rörelserna.

Den desavouerades omedelbart, då ledande experter på högerextremism – som själva jobbat med utredningen – underkände den offentligt.

Nu har också ett femtiotal remissinstanser sagt sitt. De flesta har inga åsikter, eller ställer sig bakom utredningen.

En del menar att uppdraget borde vidgas. ROKS vill att de som hatar feminister och kvinnor ska motverkas, och Socialstyrelsen att vuxna ska inkluderas.

Andra, som Skolverket och Västra Götalandsregionen, är visserligen positiva, men oroas över att projektet kan glida över i bekämpande av åsikter, snarare än brott.

Direkt pinsamt är att Brottsförebyggande rådet, som föreslås samordna satsningen, säger blankt nej till uppdraget. Uppenbarligen har de inte blivit tillfrågade.

Som vanligt i sådana här sammanhang går skiljelinjen mellan dem som kan tänkas veta något om ämnet och dem som inte gör det.

Säkerhetspolisen, som stöttar idéerna, är ett undantag. Men så är det ju också Säpos analyser och perspektiv som genomsyrat utredningen. Dessutom får man ju nu hjälp att skyffla över den egna uppgiften – att skydda statsskicket – på lärare och socialarbetare. Två grupper vars fackförbund för övrigt inte ens ombetts komma med synpunkter, vilket är anmärkningsvärt eftersom de nu förväntas riskbedöma sina elevers och klienters politiska intresse.

Organisationen Passus, en del av Fryshuset, som jobbar med avhopparverksamhet, är djupt kritiska. Utredningen hävdar att folk dras till ”extremistmiljöerna” för att de har sociala problem. Man får bilden, menar Passus, att vit makt-anhängare är ”offer för omständigheter, att man ovetandes dras in i den våldsbejakande miljön och att deltagarna egentligen saknar ideologisk grund för sitt handlande.”. I själva verket, menar man, är de unga nazisterna högst ideologiskt medvetna – inte ungdomar på glid.

Svenska Muslimer för fred och rättvisa är direkt avvisande och talar om risken för ett ”angiverisamhälle” med ”register på unga muslimer”. Man oroas, liksom Diskrimineringsombudsmannen, för att satsningen kan spä på muslimhatet.

Tyngst väger dock kritiken från forskarna. Umeå universitet skriver att ”Avsaknaden av förankring i vetenskaplig kunskap och statistik som finns inom och utanför landets gränser är anmärkningsvärd och gör att utredningens förslag framstår som en reaktion på en politisk diskurs snarare än som en reaktion på faktiska förhållanden.”

Både Södertörns högskola och Göteborgs universitet har låtit några av landets främsta forskare på sociala rörelser svara. De sågar utredningen längs med fotknölarna. Båda instanserna vänder sig mot tanken att klumpa ihop de tre ”extremistmiljöerna – de är alltför olika. De kritiserar också starkt hela begreppet ”extremism”. Det kan betyda allt från ANC till arbetarrörelsen eller nazister, beroende på vem som styr.

Dessutom, påpekar Göteborgs universitet, bygger de konkreta åtgärdsförslagen – som bekymringssamtal – på ”anekdotisk evidens”. Det saknas alltså systematiserad kunskap och utvärderingar och utredningen har därför ingen aning om huruvida metoderna kommer att fungera.

Det andra centrala begreppet i utredningen är ”radikalisering”, alltså hur ungdomarna blir mer politiskt övertygade och kanske går från ord till brottslig handling. Utredningen hävdar att det skulle vara socialt marginaliserade personer, kanske med en inneboende våldsbenägenhet, som söker sig till ”extrema” grupperingar.

I själva verket, menar Södertörn, är det tvärtom. Det är ofta socialt väl integrerade och samhällsintresserade personer som utvecklar ett politiskt engagemang. Det är i grunden ingen större skillnad på dem som skulle kunna hamna i en ”extremistmiljö” och dem som går med i ett harmlöst politiskt ungdomsförbund. ”Risken finns därför”, skriver Södertörn, ”att myndighetspersoner förväxlar ungdomars aktiva samhällsintresse med ’radikalisering’”.

Släpper man fritidsledare, lärare och socialarbetare lösa kommer med andra ord unga SSU:are att misstas för revolutionära våldsverkare, unga nationalkonservativa för nazister, fredliga salafister för våldsamma jihadister. För att inte tala om den stora majoritet inom de tre ”extremistmiljöerna” som aldrig begår några brott.

En mer rimlig slutsats vore, skriver Södertörn, ”att insatser bör riktas mot dem som lagförts för politiskt motiverat våld”.

Själv tror jag det är pudelns kärna. Statsmakten ska bekämpa brott. Inte identifiera och riskbedöma oskyldiga medborgares åsikter. Om man missar att fånga upp en eller annan framtida våldsverkare i unga år, är det priset vi får betala för demokratins organisations- och yttrandefrihet.

Att utredningen hamnat så snett beror på att man blundat för den forskning som finns om sociala rörelser, och istället förlitat sig på journalistiska verk och terrorismforskning och hur rekryteringen till sådana grupper kan fungera.

Birgitta Ohlsson, demokratiminister. Foto: Robin Lorenz Allard

Man tar alltså en analys som handlar om islamister och använder den på svenska nazister och vänsterradikaler. Och man tar forskning om folk som spränger bilbomber och skyskrapor som underlag för att förstå stenkastning och kravaller.

Som om det inte vore nog med detta metodologiska vansinne påpekar Södertörn att även terrorismforskarna är oense. Enligt EU-kommissionens expertgrupp går det till exempel inte att tala om att det skulle vara en viss ”typ” av personer som söker sig till terrorgrupper.

Det är alltså, om man får tro de mer initierade remissinstanserna, en i stora delar usel utredning, som klampar in på åsiktsfrihetens domäner, och som föreslår metoder som kanske inte ens fungerar.

”Vår allmänna bedömning är att utredningen inte förmått sammanfatta kunskapsläget eller begreppsliggöra det sakområde som utredningen bör omfatta. Utredningens generella slutsatser bör därför inte användas av regeringen i sitt fortsatta arbete på området” sammanfattar Södertörns högskola.

Därmed kan demokratiminister Birgitta Ohlsson med gott samvete och goda argument i ryggen kasta utredningen rätt i slasken.

Om hon ändå går vidare, kan hon lika gärna sluta skicka ut sina framtida idéer på remiss. För då är det bevisat att hon inte bara dagtingar som det passar med sin egen liberala övertygelse om vikten av att tänka och tycka fritt, utan också helt ignorerar den samlade sakkunskapen.