ÅSIKT

Ta debatten om blatten

Yahya Hassans förortspoesi en del av vår kamp mot förtrycket

Den dansk-palestinske poeten Yahya Hassan hyllas av rasister för ­ sina dikter om patriarkalt våld i förorten. Foto: TT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Det är ingen slump att Athena Farrokhzads höglitterära diktsamling hyllas av kultureliten medan Rouzbeh Masarrat Agahs förortsroman ”FTL” nästan ignoreras, skriver Lidija Praizovic.

Den svenska debatten om Yahya Hassans självbetitlade diktsamling handlar om huruvida individer i strukturellt förtryckta minoritetsgrupper bör skildra förtryck och problem inom den egna gruppen eller inte.

Det är en svår fråga, då sådana skildringar riskerar att hälla bensin på det rasistiska majoritetssamhällets brasa. Min åsikt är dock att vi inte ska tysta varandra, utan göra offentligheten till vår och prata om allt vi behöver.

Sarra Anaya svarar i Rummet  att jag generaliserar för grovt om gruppen ”rasifierad underklass”, som ju är en heterogen grupp. Det har hon rätt i, varför jag hoppas att fler röster från denna klass tar plats i offentligheten med andra berättelser.

Vad jag ställer mig tveksam till är att hon menar att den definitiva erfarenhetsgränsen går mellan blattar med muslimsk bakgrund och blattar med kristen bakgrund. Slutsatsen blir att jag, som kommer från en kristen familj, inte borde blandat mig i Athena Farrokhzads och Yahya Hassans samtal. Klasstillhörighet och om en vuxit upp i en religiös eller sekulär familj har alltså en underordnad betydelse.

Också den antirasistiska kampen tenderar att uppehålla sig på det planet. Således blir vi upprörda över att mörkhåriga med ickesvenska namn tas för universitetets städare, när de i själva verket är professorer! Den typen av antirasism har nog sina poänger, men mitt litterära kamphjärta kommer alltid att slå hårdast för de rasifierade som på grund av ett rasistiskt och kapitalistiskt system faktiskt jobbar som städerskor i Sverige.

Det finns en kraftig islamofobi i Sverige i dag, vars påverkan ingen står fri från. Men jag blir illa berörd när Anaya reflexmässigt vill placera allt jag säger i den diskursen. Hon påstår att det främst är det muslimska hedersvåldet jag är ute efter, när jag menar att vi bör ha rätt att skriva om patriarkalt våld bland invandrare utan att kickas ut av våra egna. Patriarkalt våld och hedersförtryck finns också inom min kristet ortodoxa tro. Och Johan Heltne debuterar nu med romanen Det finns ingenting att vara rädd för som handlar om hedersförtryck inom pursvenska Livets Ord.

Anaya tar hårt avstånd från Hassans muslimkritiska uppgörelse med sin familj och uppväxtmiljö och hans råa rasistiska jargong, men samtidigt hyllar hon okritiskt rapp och nämner särskilt Kartellen.

Hiphop ligger mig nära hjärtat, och Kartellen har en smart klassanalys. Men att säga att hiphopens tendens till primitiv machismo, extrem sexism och öppna homofobi inte skadat mig vore att blåljuga.

Kartellens hitsingeln Gå loss går just loss, i gangstaromantik: ålande strippor bland skumpa, bilar och para. Sebbe Staxx vill att tjejerna ska ”skaka rumpa / fest bland kungar”. Han uppmanar polarna att ”haffa inte en, haffa dos eller fler”, och upplyser om vilka som inte är välkomna till festen: ”no homos”. De som gruppen inte gillar kallas genomgående ”fittor” eller ”bögar”.

Varför ser Anaya genom fingrarna på Kartellen men inte på Hassan?

Feministiska, antirasistiska, klass- och queera analyser och kamp mot samhällsorättvisor förutsätter ett komplext kritiskt tänkande. Det behövs attitydförändringar både inom majoritetssamhället och minoritetsgrupperna. Det går inte att ställa den rasifierade underklassen till svars om en inte samtidigt kämpar tio gånger så hårt för att upplösa det klassamhälle som slår ut dem och trycker ner dem.

Amanj Aziz påstår att jag lider av ”internaliserad rasism” (Aftonbladet Kultur 1 april) . Jag och mina likar bör ”dekonstruera” ”dessa konstruktioner” som det vita samhället prackat på oss, så blir allting bra. Hans lösning är enkelspårig.

På 90-talet var serberna den mest demoniserade folkgruppen i Sverige och västvärlden. Dagligen kunde en i medierna ta del av berättelser om barbarerna som etniskt rensade Balkan och tvingades till underkastelse först med Natos bomber.

Efter 11 september 2001 har stigmat förflyttats till andra grupper, men serbhatet kommer titt som tätt upp till ytan. Radioprofilen Gert Fylking kallade i direktsänd radio 2012 ”större delen av den serbiska befolkningen” för ”Breivikar”, ”jävla svin”, ”psykopater” och ”dumma i huvudet”.

Aziz har rätt i att rasifierade internaliserar majoritetssamhällets nidbilder av dem. Men det går att förhålla sig kritisk till detta utan att förneka att det bland serber funnits och finns problem med nationalism, islamofobi och krigsförbrytelser. Krigen på Balkan har historiska, politiska och ekonomiska förklaringar, men serberna är ansvariga för sina blodiga dåd. Jag ser hellre att serber i Sverige skriver om de problem som finns, än att fritt spelrum ges åt idioter som Fylking.

Azizs tes att allt som skrivs av rasifierade måste bekräfta stereotyperna för att uppskattas av vita, stämmer inte om vi ser till den svenska litteraturen. Det är ingen slump att Athena Farrokhzads höglitterära diktsamling Vitsvit, som inte bekräftar fördomar om blattar, blivit kritikerrosad och prisad. Rouzbeh Masarrat Agahs förortsroman FTL (Fuck The Law), som bekräftar fördomar om blattar, har nästan ignorerats av kultur­eliten, men är en av de mest utlånade böckerna på svenska fängelser.

Den vita medelklassen kräver att vi övervinner våra förutsättningar och vårt arv om vi ska få spela med dem. Det är ständigt de överskridande blattarna som tar hem storkovan och dessa har i princip alltid medelklassbakgrund eller är uppvuxna med en svensk förälder.

Den agendan sattes redan med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött 2003. ”Invandrarkillen” med ”Rinkebysvenskan” visade sig i slutet ha konstruerat sitt språk - hans svenska var i själva verket perfekt. Sådant älskar kultureliten: när allt händer på en metanivå av konstruktion och dekonstruktion.

Att många rasifierade inte delar Hassans erfarenheter, som Aziz understryker, är riktigt. Det var inte därför jag menade att de skulle pallra sig till Aspuddens bokhandel och visa sitt stöd, utan för att killen blivit mordhotad och misshandlad av sina egna.

De som hotat honom tycks, liksom flera i debatten här, mena att en inte får kritisera rasifierade och visa upp deras negativa sidor offentligt.

I stället för att markera avstånd mot Hassans poesi och låta den tas i bruk av rasister, borde den rasifierade gruppen göra hans problematik till del av vår komplexa kamp mot förtryck, för frihet.

Tänk om det i själva verket är de rasifierade som bara ger positiva bilder av sin grupp, som lider av mest internaliserad rasism? Som bygger en antirasism så svag, att den riskerar att rasa som ett korthus?

ARTIKELN HANDLAR OM