ÅSIKT

Konst & konstigt

Viktoria Jäderling blir glad och arg av Jeanette Wintersons högtravande essäer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Engelska författaren Jeanette Winterson (född 1959) debuterade 1985.

Hur närmar man sig ett konstverk?

Det frågar sig Jeanette Winterson i essän Konstföremål. I det engelska originalet har både boken och denna inledande essä fått titeln Art objects, vilket också betyder ”Konsten opponerar sig”.

Wintersons eget första möte med en målning var livsomvälvande. Hon promenerade på en gata i Amsterdam, såg en tavla i ett fönster och frös till. Sedan flydde hon in i en bokhandel och bröt ihop.

Medan hon var väl bekant med litteraturens språk i den trygga bokhandeln var hon obekant med tavlans och detta öppnade en främmande värld. Hon beskriver sin målmedvetenhet att också lära sig måleriets språk som en ömsom heroisk, ömsom hövisk kärlekserövring. Även om hon emfaserar att konsten är öppen för alla (möjligen inte för läsare av tabloidpressen, butiksbiträden och andra lata vardagskapitalister), förstår vi att det är en udda gärning som kräver en passion och ett psyke i hästväg. Jeanette Winterson har ett språngande naket ego och hennes eld är den största i England.

Immanuel Kant skulle beskriva denna Wintersons första konstupplevelse som Erschütterung, ett av det tyska språkets ballare ord (en lexikal definition är ”vibration”). Erschütterung är ett estetiskt fenomen, en upplevelse bortom det sköna och njutningsfyllda, där jaget skakas om till den grad att det upplever sig stå inför en avgrund, av att förlora sig självt. Det är också en del av Kants vidare­utveckling av det sublima som återfinns i Kritik av omdömeskraften från 1790.

Kant, Edmund Burke och ett dussin romantiska och modernistiska estetiska teoretiker ekar - utan att nämnas - genom Wintersons essäbok, där det sublima får en lika svärmisk som stundtals strängt skolfrökenaktig för att inte säga gammaltestamentlig framställning. Winterson som också är lärare i creative writing i Manchester får mig att varva utropen: Vilken briljant lärare! Vilken inspirerande lärare! Vilken otäck, vilken plågsam, vilken pinsam lärare!

Men det gör å andra sidan inte så mycket, för medan Winterson talar i tungor för konstens förmåga att hela så går jag till bokhyllan och bläddrar i verk av Virginia Woolf och Gertrude Stein. Jag tar fram Nietzsches Tragedins födelse och Longinos Om litterär storhet.

Winterson leder mig tillbaka och vidare precis som en sådan här skrift ska göra, för även om jag grälar konstant med Konst, är jag i stort överens med dess premisser: att konsten ska erkännas för konstens egen skull, som en essentiell parallell verklighet. Inte som konsumtionsvara, terapi eller underhållning, inte för att tjäna den politiska agendan för dagen, den så kallade samhällsnyttan. Helt enkelt för att det bara är på sina egna suveräna premisser som riktigt bra konst kan skapas.

Här finner man också bokens moraliska credo: du ska möta konsten som du möter en människa. Du ska acceptera dess funktion som Annorlunda. Konsten är till för att vidga och förhöja, inte spegla och bekräfta. Det är därför Winterson har så svårt för den viktorianska realismen och dess arvtagare den nutida romanen, vars (anti-)estetiska ideal hon menar fortfarande lever kvar i 1800-talet.

Varför då gräla? Winterson visar med exempel ur Woolfs modernistiska roman Vågorna och hävdar genom hela boken att det exakta språket, det associativa poetiska flödet och stilen är allt. Och det är just med sin rusiga evangeliska predikan om konstens nödvändighet, sin stundtals sladdrigt bildrika stil som hon retar mitt estetiska sinne.

”En författare måste avlägsna sig från klichéerna och får aldrig, aldrig kalla en spade för en spade,” skriver Winterson.

Men då får hon faktiskt inte heller skriva: ”Konsten är min käpp och min stav, min viloplats och min sköld, och inte bara min, ty konsten utestänger ingen.” I en essä om extas och skamlöshet hade man åtminstone väntat sig en massagestav. Men så är Jeanette Wintersons känsla för böcker och konst mer antikt dionysisk och konservativ än vardagsporrig, vilket förstås samtidigt är hennes främsta kvalitet.

Möjligen har även den utomordentligt kompetenta översättaren Ulla Roseen grälat en del med stilen, här leder hennes sätt att lägga sig nära engelskan ofta till onödigt förfrämligande, med i mina ögon missledande översättningsplumpar som genomskjuter Wintersons redan högspända, mångordiga språk. En redaktör borde ha hajat till, men kanske gick allt som så ofta i bokbranschen för fort. Det hade i så fall inte långsamhetsförespråkaren Winterson uppskattat.

Slutligen: Ekot av Kant. Han menade att det judiska bildförbudet var en perfekt grund för det sublima, då det lämnar utrymme för kontemplation och gränsöverskridande fantasi. Jag lär mig något djupare om Jeanette Wintersons romantiska konstsyn i de avslutande essäerna där hon beskriver hur hennes mor - strängt frikyrklig - brände dotterns blygsamma boksamling som denna gömt under sängens madrass. Bokförbud förutom Bibeln och sämre sortens deckare gällde i hemmet. Som modern så träffande uttryckte det: ”Problemet med böcker är att man inte vet vad som står i dem förrän det är för sent.”

Jag skriver är i recensionen, men denna essäsamling kom ut 1995 i England, under ett årtionde då den tidigare så hyllade unga författaren stod ute i kylan på grund av diverse megalomana och vidlyftiga uttalanden i media, samt ett par romaner som ansågs baktunga och svåra. Den egofixerade kränktheten, aversionen mot media - och de som konsumerar den - märks i Konst. Numera skriver Jeanette Winterson dock både i The Guardian och The Times.

ESSÄ

» Konst

Essäer om extas och skamlöshet

Jeanette Winterson

Övers. Ulla Roseen

Kabusa böcker

Viktoria Jäderling