ÅSIKT

Europas ytterhöger breddar sin politik

Antifascistkongress i Tyskland: Ungdomar idag ser extremisterna som vilka partier som helst

Foto: PETER DEJONG/AP
Marine Le Pen, franska Nationella fronten och Geert Wilders, Holland, håller gemensam presskonferens inför sin gemensamma kampanj i EU-valet.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den sociala vändningen, die soziale Wende, är ledord för att förstå den utmaning Europas antifascister står inför.

I alla fall om man får tro många av deltagarna på den Internationella Antifascistiska Kongressen, med aktivister från 11 länder, som arrangerades i Berlin i helgen.

För när fienden förändras, måste också antifascisterna förändras.

Det är inte längre enbart från nazistiska kampgrupper hotet kommer. Utan också från de högerradikala partier, som ställt stövlarna i garderoben, spelar enligt demokratins regler, och pratar om kultur i stället för ras. Och som ofta ersatt marknadsliberalism med välfärdschauvinism.

 ”Marine Le Pens Front National är på väg att lyckas med sin avdemonisering”, säger franska aktivisten Tina Louis i en paneldebatt. Man pratar knappt om invandringen och lag och ordning längre. Där vet folk redan vad partiet står för. I stället är det med kamp mot arbetslösheten och paroller om nationellt självbestämmande man gör succé. ”Ungdomar i dag ser dem som vilket parti som helst”.

Ungerska Jobbik skickar aktivister till ockuperade arbetsplatser för att stödja de strejkande. Grekiska Gyllene grynings politiska genombrott förbereddes av två år av humanitärt arbetet på gatorna. Sverigedemokraterna idylliserar folkhemmet.

Och som om denna omvandling inte vore nog finns nu partier som Alternative für Deutschland och brittiska Ukip, som inte ens är kulturrasister, utan ekonomiska chauvinister: invandrare kostar för mycket.

Ytterhögern breddar sin politik – och sin väljarbas. En av kongressens organisatörer, Henning Obens, talar om en ”extremism från mitten”. Men bakom fasaden är kärnan kvar: främlingsfientligheten och nationalismen.

Mot dem duger inte det klassiska antifascistiska arbetet: att kartlägga och avslöja nazister, eller att ge sig på dem handgripligen.

Det är inte ju mycket till social skam att bli ”avslöjad” som sverigedemokrat eller Ukip-anhängare. Och den som angriper formellt demokratiska partier, får räkna med att bli klassad som antidemokrat.

I stället måste antifascisterna, i alla fall i Tyskland, möta dem med politisk kritik, och intressera sig för ekonomi och socialpolitik. Och kanske bygga bredare allianser: med politiska organisationer, men också med till exempel flyktinggrupper.

Kongressen är ett försiktigt uttryck. Den organiseras av den radikala vänstern, inklusive tyska AFA-grupper, men har även stöd av socialdemokratiska ungdomsförbundet Jusos i Berlin, de grönas ungdomsförbund, och en stor facklig ungdomsorganisation.

”Vi är förstås inte eniga i allt. Men vi behöver dem”, säger Obens.