ÅSIKT

Så förtalar SVT:s Uppdrag granskning

Anklagar organisationen Megafonen för att ha uppviglat till kravaller i Husby

”Uppdrag gransknings” Janne Josefsson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att klaga på Uppdrag granskning har blivit något av en folksport. Alla från höger till vänster, jag själv inkluderad, vill att public service ska spegla ens egen bild av verkligheten. Ibland glömmer man att programmets syfte är just att skapa debatt.
När nu Uppdrag granskning gör ett program om upproren i Husby ett år efteråt, lyfts flera viktiga perspektiv. Att upplopp ofta sker som reaktion på ­polisvåld, att sociala orättvisor ligger i botten samt mediernas roll. Allt detta är en bra grund för diskussion.
Men att diskutera är inte samma sak som att förtala. Och förtal är just vad Uppdrag granskning ägnar sig åt, när de i programmet anklagar organisationen Megafonen för att ha uppviglat till kravallerna i Husby – helt utan att tittaren får veta hur sjutton de kommit fram till en så märklig slutsats.
Megafonen organiserar sedan 2008 unga människor i förorterna mot bland annat nedläggning av vårdcentraler och utförsäljning av lägenheter. De kräver arbete åt alla, bostad åt alla och sociala verksamheter i förorten.
När den 69-årige mannen dödades av polisen i Husby var det självklart för Megafonen att gå ut och demonstrera för en oberoende utredning. En grundlagsskyddad rättighet, och något jag verkligen hoppas att mina grannar skulle göra om jag blev dödad av polis.
Tydligen är detta något mycket suspekt. En polis lägger skulden på Megafonen eftersom demonstrationerna sammanföll med upploppen. Vidare påstår Uppdrag granskning att det i en hemligstämplad analys från Rikskriminalpolisen finns viss underrättelseinformation om att individer från Megafonen deltagit och uppmuntrat andra att delta i oroligheterna.
Vänta här. Det är alltså en hemlig rapport, så vi får inte veta vad som står i den – ändå ska vi lita på den? Har Uppdrag granskning sett denna hemliga rapport?
Intrycket är att redaktionen faktiskt inte har gjort det, utan okritiskt bara litar på polisens egna ord.
Rykten och fördomar blir inte sannare för att man skriver ner dem i polisrapporter. Och det är en allvarlig sak att beskylla en hel organisation. Dessutom visar anklagelsen på en total oförståelse för skillnaden mellan spontana utbrott av vanmakt och långsiktig organisering, som ju är ett sätt att ta sig ur vanmakten.
Vi talar alltså om samma Megafonen som dragit i gång en insamling till stöd för de som fick sina bilar brända, något som för övrigt inte nämns i programmet.
Varför Megafonen blir misstänkliggjorda på detta sätt handlar, tror jag, om något annat. Det beror på att de, med sin slogan ”En enad förort kan aldrig besegras” inte passar in i programmets dramaturgi.
Den går ut på att det finns två kategorier av människor i förorten: vanliga medborgare, de så kallade ”goda krafterna”, som lugnar ner ungdomar och grillar korv i stället för att slåss. Och så finns de onda: våldsverkare och kriminella. (Faktum är att ju mer upplopp det blir, desto mer änglalikt framställs förortens företagare, ungdomsledare och äldre människor.)
På senare tid har ministrar och poliser uttryckt åsikten att det gäller att inte bara rycka ut och lagföra. Man måste etablera kontakter med de så kallade ”goda krafterna”, skaffa sig mellanhänder som kommer från områdena och kan fungera som polisens förlängda arm och lugna ner människor när det blir uppror.
Det är naturligtvis en bättre polisstrategi, dessutom kan det ge några personer arbete. Men ingen polisstrategi i världen kan skapa ekonomisk och social jämlikhet.

Kajsa Ekis Ekman

ARTIKELN HANDLAR OM