ÅSIKT

Oförsvarbart, DN

Gellert Tamas: När ska Peter Wolodarski rätta felen i artiklar om de apatiska barnen?

Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter. Foto: Gustav Mårtensson
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi tänker inte rätta några fel!

Det svarar Peter Wolodarski, Dagens Nyheters chefredaktör, på mitt och advokaten Rickard Wallen-tins krav på DN att rätta ett flertal grova sakfel i ledarskribenten Hanne Kjöllers artiklar om de apatiska barnen. (Se www.deapatiska.se)

I ett brev, skrivet av advokaten Ulf Isaksson, klargör DN att man inte anser sig behöva följa det självreglerande pressetiska system som rått i Sverige sedan 1916, och som i korthet går ut på att medierna själva, i stället för domstolarna, ser till att upprätthålla ”tillämpningen av god publicistisk sed.”

I sak verkar vi vara eniga. DN ifrågasätter inte med ett ord att Kjöller har begått de faktafel som vi påpekar, men i stället för att rätta felen skriver DN, i något man kallar för ”en generell iakttagelse”, att de ändå vägrar att rätta eftersom det finns ”starka skäl att inte i efterhand justera ens de mest egendomliga åsikter och felaktiga sakpåståenden.”

Vilka dessa ”starka skäl” är går tidningen däremot inte in på, förutom med påståendet att det skulle innebära en ”historieförvanskning” att i efterhand ”justera” texter. Men vi har aldrig yrkat på några justeringar. Tvärtom. Vi kräver att originaltexterna ska vara kvar, men med en tydlig rättelse, just för att ha kvar tidsperspektivet och ge alla läsare en möjlighet att själva bedöma hur ledarsidan på landets störta morgontidning baserat artikel efter artikel på egenhändigt påhittade citat och faktauppgifter, samt stöd åt personliga vänners och meningsfränders uppenbart felaktiga påståenden.

Och följdfrågan till DN är självklar. Vad är egentligen ”historieförvanskning”. Är det att låta uppenbart felaktiga uppgifter kvarstå okommenterade, eller att via en rättelse ställa kontrollerbara fakta mot DN:s påståenden?

En åklagare, väninna till Kjöller, påstår till exempel att jag konsekvent felciterat henne genom ”systematiska förvrängningar och förfalskningar”. Jag publicerar intervjun som visar att samtliga citat är ordagrant återgivna. Trots detta skriver Kjöller att väninnans anklagelse är riktig. Och när jag kräver en rättelse hävdar Wolodarski, på fullt allvar, att det är kravet på en rättelse som är ”historieförvanskning”, inte ledarsidans stöd åt upp-enbart felaktiga, förtalsgrundande uppgifter.

Det är tragikomiskt, på gränsen till Orwellianskt.

De digitala arkiven har fullständigt förändrat mediebilden. Allt vi skriver samlas, allt ligger bara några klick bort. Och just därför är det så viktigt att det pressetiska regelverket följs. Det handlar inte bara om DN. Det pressetiska regelverket, och den trovärdighet dess efterlevnad skänker, kan ses som ett fundament för de traditionella mediernas särart – och på sikt överlevnad på ett nät fullt med nya aktörer.

Men DN menar att detta inte är något problem. ”Låt mig tillbakavisa din uppgift”, skriver Wolodarskis advokat, ”att arkiverade artiklar skulle vara informativt avgörande för de människor som idag bildar sig en uppfattning i frågan om de apatiska barnen.”

Nej, Wolodarski, ingen har hävdat att Kjöllers ledarartiklar är ”informativt avgörande”, däremot används artiklarna både för att smutskasta mig och därigenom mitt arbete kring de apatiska barnen. Det är bara att läsa de inlägg som publicerats den senaste tiden.

”Gellert Tamas är en bluff”, skriver någon på Aftonbladets kommentatorsfält och hänvisar till en Wikipediasida med mitt namn, där någon har lagt upp – samtliga Kjöllers ledarartiklar om de apatiska barnen.

På hatsajten FriaTider är formuleringarna grövre och stödet till DN och Kjöller än tydligare.

”Hanne Kjöller är den journalist som har rätten att kalla sig journalist”, skriver en anonym röst uppskattande. ”Skicka hem ’barnen’ omedelbart. Samma gäller tiggare, ut med skiten innan vi alla blir apatiska”, fyller någon i. En annan, lika anonym röst, skriver: ”Jag har en bok hemma signerad av herr Tamas. Någon som vill köpa?” Svaret kommer snabbt: ”Jag kan köpa den om du bajsar på den!”

En av dem som öppet hyllar Kjöller är den läkare som den statliga utredningen om apatiska barn använde som sin enda namngivna källa till slutsatsen att barnen kan vara manipulerade. Utredningen refererade till honom som ”expert”. Jag avslöjade att han hade högerextrema kopplingar och aldrig träffat ett apatiskt barn. Läkaren blev senare under en tid medlem i Svenskarnas parti, efterföljare till Nationalsocialistisk Front. Nu skriver läkaren uppskattande att Kjöller haft ”modet att säga som jag, att Tamas ljuger” och tillägger: ”Bonniers är de som gett mig bäst stöd i Sverige, det vill jag de ska veta att jag uppskattar.”

Så ser DN:s nya vänner på nätet ut. Och så låter de som använder sig av ledarsidans artiklar.

Det mest anmärkningsvärda med Wolodarskis svar är att han fullständigt förkastar det pressetiska systemet. ”De pressetiska reglerna ger visserligen ett anspråksunderlag för en begäran om rättelse, men förfarandet är inte juridiskt och regelsystemet följaktligen inte rättsligt förpliktande.”

Det är ett uppseendeväckande svar. Och det är svårt att tolka det på något annat sätt än att DN inte längre tänker följa branschens eget regelsystem.

Det innebär att vem som helst, när som helst, kan bli anklagad för vad som helst av DN, och tidningen kommer inte att rätta felen, eftersom regelverket inte är ”rättsligt förpliktande”.

Om Wolodarski menar vad han skriver riskerar ett närmare hundraårigt självreglerande system, med starka företrädare för den klagande, att ersättas av en modell baserat på den starkes makt.

Det enda som då återstår för den som anser sig illa behandlad är ett domstolsförfarande, där den enskilde kommer att stå ensam i ett förtalsmål mot, i det här fallet, Sveriges största mediekoncern. Hur många kommer att kunna, eller våga ge sig in i en så ojämlik rättsprocess, framför allt när ett förtalsmål kan kosta upp mot en miljon kronor?

Wolodarski förkastar det pressetiska systemet, men samtidigt försöker han sig också på en närmast häpnadsväckande omtolkning. Han hävdar att ”en förutsättning för ett pressetiskt grundat anspråk på rättelse [är] att anmälan görs inom tre månader från publiceringen.”

Men detta stämmer inte. Det pressetiska regelverket har inga tidsgränser, det står inte ett ord om detta i stadgarna. Det finns visserligen en tremånadersregel, men den handlar om rutinerna för en anmälan till Pressombudsmannen, PO. Och POs handläggningstider ger varken Wolodarski, eller någon annan publicist, en absolution från regeln att ”felaktig sakuppgift ska rättas.”

PO är dessutom tydlig med att tre-

månadersgränsen enbart gäller i normalfallet, han har således all möjlighet i världen att ta upp ärenden till behandling, oavsett hur lång tid som förflutit sedan publicering.

Jag kommer nu, tillsammans med advokaten Rickard Wallentin, att vända mig till PO med en begäran om att påbörja en utredning mot DN. Det är av stor principiell betydelse utifrån minst tre orsaker. För det första för att pröva om DN i fortsättningen, som de antyder i sitt brev, inte längre tänker följa det pressetiska regelverket. För det andra med tanke på DN:s försök att omdefiniera tremånadersregeln från en byråkratisk ordningsregel till att gälla hela det pressetiska regelverket. Och slutligen för att pröva vad PO avser med begreppet ”publicerat”, ska det fortsatt gälla den dag en tidning trycks, eller är det dags att modernisera betydelsen när det snart kanske inte finns så många tryckta tidningar kvar - och texter ständigt är ”publicerade” på nätet.

Om PO, mot förmodan, väljer att inte pröva ärendet återstår en juridisk prövning. Men om det måste till en rättsprocess för att tvinga landets största morgontidning till att följa grundläggande publicistiska regler, innebär detta en stor förlust, inte bara för DN, utan i förlängningen för hela det offentliga samtalet.

Den 1 januari i år började Socialstyrelsens nya diagnoskod för de apatiska barnen att gälla. Sjukdomstillståndet är nu klassificerat som uppgivenhetssyndrom, med beteckningen F32.3A. Läkarna och vetenskapen är överens, barnen är och var genuint sjuka. Därmed borde en av Sveriges största skandaler kunna läggas till handlingarna. Det borde vara tid att försöka dra lärdomar. Hur kunde svårt sjuka barn utmålas som beräknande simulanter, hur kunde sju åttaåringar bäras ut från sina sjukhussängar till väntande flygplan för att sedan dumpas på flygplatser världen runt?

DN valde som ensam tidning att – efter att skandalen avslöjats – ställa sig på de ansvarigas sida. De enda som DN:s ledarsida ansåg förtjänade kritik var jag och de barnläkare som vägrade att delta i ryktesspridningen och istället ställde sig på vetenskapens – och därmed barnens sida.

Att DN:s ledarsida så tydligt tog ställning för de som stod bakom manipulationsteorierna är anmärkningsvärt. Att de dessutom gjorde det i ett antal artiklar baserade på grova faktafel är ett journalistiskt och publicistiskt haveri. Och att DN nu vägrar rätta felen är inget annat än en fortsättning av skandalen kring de apatiska barnen.

Det är sorgligt. Och djupt allvarligt. Och ju mer jag tänker på det, desto svårare har jag att förstå. Varför agerar du på detta sätt Peter Wolodarski?

När ska du göra det etiskt, moraliskt och publicistiskt självklara: att rätta felen i DN:s ledarartiklar om de apatiska barnen

Gellert Tamas

ARTIKELN HANDLAR OM