ÅSIKT

Sönderfallets bruna frukt

Håkan Blomqvist om hur välfärdskrisen gynnar högerextremism

Utnyttjar nöden Det grekiska nazistpartiet Gyllene gryning fick sitt genombrott 2012 då de gick från ingenting till sju procent av rösterna. Partiet har utnyttjat krisen genom att dela ut matpaket till drabbade greker. Foto: Thanassis Stavrakis/AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nej, naturligtvis finns inget enkelt och avskalat samband mellan ekonomisk kris och framgångar för högerextremism.

I Aftonbladet Kultur 3 juli kritiseras Åsa Linderborg av Petter Larsson för att förenkla orsaken till högerradikala partiers framgångar i dagens Europa då hon pekat på den ekonomiska krisens betydelse. I själva verket, invänder Larsson, tycks det vara tvärtom. Det är inte i krisländer som Spanien, Portugal och Irland de högerextrema växer utan i ”hyggligt välmående länder” som Schweiz, Danmark och Norge. Grekland är bara undantaget som bekräftar regeln. Och under finanskrisen backade rent av de högerradikala i Danmark och Norge medan sådana partier växte kraftigt i Europa under 90-talet, ”långt före finanskrisen”.

Larsson hade förstås kunnat välja andra exempel som pekat åt motsatt håll; massarbetslöshetens och den eländiga fattigdomens Storbritannien, nedgångens Frankrike, Ungern, Bulgarien, eller varför inte Ukraina?

För Larsson är ”krisen” själva det akuta finansraset. Men de europeiska samhällena, inklusive flera av de ”välmående”, har under decennier befunnit sig i kronisk välfärdskris med växande sociala klyftor, urgröpta trygghetssystem och marginalisering av stora grupper. Ta Sverige; i nationalräkenskaperna och Moderaternas självbild ett ”hyggligt välmående land”. Men sett underifrån en vittrande välfärdsstat med kroniskt hög arbetslöshet och social otrygghet.

1990-talet var ju just det årtionde då så mycket av välfärdsstatens anordningar brast. Det skedde för svensk del i kölvattnet av räntekrischocken, EU-inträdet och Bildtsegern. Samtidigt som den efterfrågade arbetskraftsinvandringen från 1980-talet hade avlösts av flyktinginvandring ökade trycket från den ekonomiska globaliseringen. Växande arbetslöshet, social nedrustning och ökande klyftor utgjorde grogrund för många drabbades oro. En oro som främlingsfientliga krafter utnyttjade för sitt budskap att det är ”utlänningarnas fel”.

Som Larsson nämner var svenskarna betydligt mer rasistiska och främlingsfientliga för ett antal decennier sedan. Rasistiska fördomar förekom oreflekterat i politik, media och populärkultur. Ändå var de rasistiska rörelser och doktriner vi plågas av i dag helt marginella. De saknade jordmån när människor hade jobb, fick det bättre och kunde tro på framtiden. Kulturella skillnader, språk och ursprung betydde mindre i processen av ökande möjligheter.

Det är i krisen för välfärdsstaten i Europa, inklusive för dess forna repressiva ”kommunistiska” variant i öst, som öppet rasistiska och extremnationalistiska, inklusive rent fascistiska rörelser, åter fått luft under vingarna. Visst spelar det roll att den traditionella arbetarrörelsens och borgerlighetens avideologiserade partier gjort sig förvillande lika i rivalitet om mittens medelklassväljare. För arbetarrörelsens del var detta ett uttryck för den så kallade ”realsocialismens” fall, där religion och extremnationalism återkommit som

uttryck för social opposition i global skala.

Där den etablerade politiken inte erbjuder någon lösning på socialt sönderfall och oro söker andra krafter med budskapet tro, hopp och ordning ta initiativet. Huruvida de lyckas har samband med motkrafternas läge och varierande politiska och kulturella förutsättningar, traditioner och aktörer. I krisernas Spanien och Portugal utgör den öppna fascismens illdåd en för många ännu avskräckande erfarenhet. De invandrarfientliga norska och danska framstegspartierna har inte fascistiskt ursprung utan skattegnäll, provinsialism och småfolksnationalism. Medan fascister som grekiska Gyllene gryning eller ukrainska Högra sektorn utgör politiska stridsgrupper uppladdade av folkhat, agerar schweiziska folkpartiet SVP mer som ett medelklassens svartsjuka gated community gentemot den stora stygga världen.

Det gemensamma bakom skillnaderna är dock just krisen för det välfärdsstatsprojekt med minskande klyftor, full sysselsättning och social trygghet som en gång utgjorde efterkrigstidens framtidslöfte.

Håkan Blomqvist