ÅSIKT

När Palestina är fritt

Mattias Gardell: Idag avgörs framtidens dom

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Murar är till för att rivas Idag skär den israeliska muren sönder landet. Palestinierna stängs ute eller tvingas, som här, att klättra för att ta sig till moskén. Men en dag kommer den, som alla murar, att rivas. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Gjorde Sverige nog för att bidra till en lösning? Foto: Jonas Herjeby
KULTUR

Det är lätt att förtvivla när Israel åter bombar Gaza. Israel/Palestinakonflikten ter sig tröstlös. Tar den aldrig slut? Låt mig berätta hur det kommer att gå. Från slutet.

Palestina har blivit fritt. Flyktingarna har återvänt. Palestinier kan färdas fritt i sitt eget land. Inga vägspärrar hindrar dem från att hälsa på släktingar eller besöka Jerusalem. Muren är riven. En bit av den åtta meter höga betongkonstruktionen står kvar, som påminnelse för kommande generationer. Där flockas turister, som i museet intill förstummas av bilderna av den svunna rasordningens systematiska förödmjukelser och måttlösa grymhet.

Vid den Internationella brottsmålsdomstolen i Haag pågår rättegångar mot misstänkta krigsförbrytare. Ett antal tidigare ministrar och generaler befinner sig på flykt under falska identiteter, men är efterlysta av Interpol. En Sanningskommission har inrättats där offer och förövare möts för att lägga fram sina berättelser i syfte att främja den svåra försoningsprocessen. Arbetet kantas av frågor och invändningar, men går sakteliga framåt. Judiska och palestinska apartheidmotståndares mod skildras i storslagna spelfilmer. Vissa kulturinstitutioner, som Frihetsteatern i Jenin, har fått ikonisk status i den nya nationella berättelse som utformats.

Ekonomin blomstrar, även om ekonomer varnar för att gasfälten utanför Gazas kust är en ändlig resurs. En ny generation politiska ledare har växt fram för att tackla de frågor som kommit i fokus sedan apartheidsystemets avvecklats: miljö, utbildning, jämställdhet, sysselsättning, välfärd, fördelningspolitik. Det står klart att frigörelsen knappast löste alla problem.

Arkiven har öppnats för forskare. Delar av det omfattande materialet innehåller sensationella avslöjanden, som då och då leder till skandaler i andra länder. Forskare tvistar om hur man bäst förstår normaliseringsprocesserna som bidrog till att de människor som på olika sätt var involverade i upprätthållandet av den koloniala ordningen samtidigt kunde uppfatta sig som goda och ansvarstagande medborgare. 

I svenska historieböcker skildras Israel/Palestinakonflikten som ett av de sista långa kolonialkrigen, som inleddes 1948 med en etnisk rensning då 800 000 urinvånare fördrevs för att ge plats åt en bosättardemokrati som utvecklade en apartheidregim, där människor sorterades efter börd och tilldelades skilda rättigheter och möjligheter beroende av etnicitet och religion.

Levande historia producerar utbildningsmaterial och utställningar åt svenska skolelever. Antirasister menar att historieskrivningen riskerar att skymma dagens strukturella diskriminering, då den bidrar till framställningen av rasism som ett problem tillhörande en annan tid och en annan plats, sydstaterna och Sydafrika och Israel/Palestina under apartheid. Våra barn och barnbarn frågar oss hur vi kunde tillåta något sådant att ske. Varför skulle palestinier betala européernas skuld efter alla århundraden av judehat som kulminerade med Förintelsen?

För Sverige återstår svåra frågor. Hur kan vi få ihop vår nationella självbild som det principfasta lilla landet som står upp för mänskliga rättigheter med det faktum att vi under så lång tid inte bara uppvisade undfallenhet gentemot, utan faktiskt samarbetade, med en regim som så öppet begick brott mot mänskligheten?

Forskare och samhällsdebattörer intar olika hållningar inför det förflutnas gåtor. Det finns de som hänvisar till kraften i den orientalistiska diskurs som särskilde palestinier från den universella människan, vars rättigheter vi höll för okränkbara, vilket på allvar försvårade igenkännandet av palestinskt liv som ett värdefullt liv. Sveriges roll i kolonialhistorien med dess utvandrar- och nybyggarepos gjorde det samtidigt lätt att identifiera den judiske utvandrare, som byggde

kibbutzer och odlade upp öknen, som civilisationens utpost i vildmarken, oavsett hur befolkat landet än var.

Andra pekar på rent materiella faktorer. Svenska företag styrdes av en kapitalistisk logik som inte såg investeringar som problematiska så länge de gav god avkastning. På motsvarande sätt tjänade den svenska militärattachén i Israel syftet att främja den svenska försvarsindustrin vars flygvapen, robotsystem och pansarvagnar förbättrades av israelisk vapenteknologi som testats i fält.

Vissa forskare betonar att bilden av svensk eftergiftspolitik är förenklad och vill framhålla att Sverige också gav omfattande bistånd till Palestina, även om det förvisso är problematiskt att vi aldrig sände en räkning till Israel när de bombat sönder den palestinska infrastruktur svenska skattebetalare bekostat. De framhåller att Sverige ställde sig bakom en serie FN-resolutioner om palestiniers rätt till självständighet inom säkra och erkända gränser och att våra politiker inte var ensamma om att se mellan fingrarna då Israel underlät att hörsamma världssamfundet. Dessutom formulerade Sverige stundtals diplomatiskt skarpa protester.

Dagens svenska riksdagspolitiker skriver just nu in sig i denna historia. Vilken roll valde de? Gick de i täten och införde det vapenembargo, de sanktioner och den bojkott som bidrog till apartheidregimens fall? Eller placerade de in sig i kapitlet om svensk eftergiftspolitik? Kan nästa generation se på dem med stolthet, eller kommer morgondagens partisekreterare och PR-konsulter vilja revidera partiernas historia, precis som Sofia Arkelsten försökte göra vad gäller Moderaternas relation till apartheidregimen i Sydafrika?