ÅSIKT

Nya tider för alfatroll

Jenny Tunedal vandrar bland muminpappor och andra pappor

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2
Vardagsproblem på en äventyrsö.
Aktuell sedan 1965.
KULTUR

Den nionde augusti är det 100 år sedan Tove Jansson föddes, men det är inte därför jag läser Pappan och havet under ännu en ostadig sommar. Den näst sista boken i muminserien från 1965 är en särdeles trösterik bok för den som har eller har haft eller inte alls vill ha familj. Och eftersom behovet av tröst ofta är oändligt brukar jag, likt många andra, med ojämna mellanrum återvända till Janssons kanske allra mest älskade roman.

Dess utgångspunkt är bekant: ett vitt och svansprytt päron till farsa går omkring och känner sig onödig – det vill säga uttråkad, undervärderad, maktlös. Han pysslar med modellbygget av ett fyrtorn, men det tycks barnsligt. Han tänder små eldar och varnar för skogsbränder, men hans fru, som ”kilar runt som ett vitt beskäftigt klot” kan själv släcka den rykande mossan och tända fotogenlampan. Hon är inte ens rädd för Mårran och lär inte sina barn att vara det. Vem ska pappan skydda?

Efter ett gräl om familjens bristande behov av sitt alfatroll, som slutar med att pappan på pappigt vis rusar ut i det ensamma mörkret, inser mamman att situationen är ohållbar. På en karta hittar hon en liten ö längst ut i havet och förklarar för sina barn att nu är det tid att lämna allt det invanda och flytta bort till kanten av världen. Livet ska bli obekvämt och nytt och pappan ska vara den som tar hand om familjen. För när den falliska ordningen vacklar är det tid att söka upp och samlas kring en skyhög fyr – det vet inte bara medlemmarna i familjen Mumin utan alla som fostrats i patriarkatet. Alternativen verkar, eller beskrivs åtminstone som, alldeles för farliga. De hotar både den omedelbara omgivningen och världen, som så lätt och så ofta sätts i brand i en eller annan Faders namn.

Den karga och ödsliga ön skär loss familjen ur sitt sammanhang och far kan nu bli den som vaktar dem och fyren, ön och hela havet. Men ön är också det begränsade och isolerade rum som gör det möjligt för författaren att skärskåda konstellationen mamma-pappa-barn: rollerna, hierarkierna, härskarteknikerna, den leda som var och en kan känna inför livet i familjen. ”Man blir för vana vid varann och allting är likadant, inte sant älskling?”, som muminmamman säger. I boken om hur en mamma ger en pappa hela havet i present så att han ska orka leva är fadern långt ifrån den enda som genomgår en kris.

Lilla My, som uppfattar resten av familjen som hopplöst borgerlig och trygghetsknarkande hoppas ständigt på att det ska hända ”nånting på allvar”, att världen ska explodera eller att ön ska sjunka i havet. Mumintrollet har flera strategier för frihet: han förälskar sig i ett omöjligt kärleksobjekt – en glittrande och undflyende sjöhäst. Han ingår ett förbund med monstret som lurkar utanför familjen, företrädaren för fara, mörker och kyla – Mårran. Och han skaffar sig ett eget rum i den vackra ”gläntan”.

Mammans depression kan sägas vara en spegling av pappans. I bådas har artefakter och konst en viktig betydelse. Innan pappan kommer till ön och blir fiskare, fyrvaktare och forskare är den ståtligt erekta fyren bara en modell av trä som han tillverkar hemma i dalen, och drömbilden av hur familjen borde vara ”otroligt små” samt ”vilsna och planlösa” skådar han i sin havsblåa kula av glas.

I exilen på ön börjar mamman, likt en Lily Briscoe i Virginia Woolfs Mot Fyren, ägna sig åt ett intensivt måleri med syfte att fånga det som tagits ifrån henne. På fyrens insida målar hon rosor, pioner och äppelträd, en bild av den lummiga dal hon längtar hem till. Hon färglägger själva längtan. Detta måleri tar allt större plats i rummet och i henne:

”Medan pappan satt och grubblade hade mamman gått längre och längre in i sin trädgård.”

En dag är hon försvunnen och familjen fylls av oro, men eftersom hon är muminmodern kommer hon naturligtvis snart tillbaka och låter i fortsättningen sin verklighetsflykt pågå bara under korta stunder när ingen ser. För att inte bli upptäckt i bilden, eller för att kunna finnas både i och utanför bilden, skapar hon ett antal små kopior av sig själv, dubbelgångare som gör det svårt för betraktaren att avgöra vad som är mamma och vad som är bilder av mamma. När lilla My undrar över detta ”medelpunktsvansinne”, varför mamman bara målar sitt eget porträtt och inte de andra familjemedlemmarna blir mammans svar:

”Ni finns ju på ön”.

Själv gör hon inte riktigt det, hennes stora självutplånande gest för att rädda faderns ego och därmed familjen tvingade henne att lämna sitt hjärta och en stor del av sin livspraktik i Mumindalen.

Med enorm mildhet och precision ställer Tove Jansson fram dessa gestalter och positioner för läsaren att betrakta; känna igen sig i och våndas över, längta efter, rysa åt. Sakna eller förakta. Kanske på något sätt försonas med, om inte som en möjlig framtid eller ens ett acceptabelt nu, så som en del av ett eller annat förflutet. Den där gamla ofrånkomliga barndomen, vrakspillrorna som far omkring under ytan. 

Ibland har jag tänkt att Pappan och havet fungerar som en sorts bruksanvisning till en möjlig förlåtelse, just för att den faktiskt är ganska oförsonlig och hård och egentligen inte erbjuder några utvägar ur det relationella. Ingenting annat finns ju – trollen lever inte något människoliv i något människosamhälle. De är fria från otroligt mycket. Samtidigt är de fast med varandra och Jansson slätar inte över det näst intill outhärdliga i den patriarkala kärnfamiljens struktur, utan låter det synas och vara. Men det hela får utspela sig på en sagolik äventyrsö och – framför allt – i ett alldeles briljant språk, som man inte kan låta bli att älska att befinna sig i. Meningarna glittrar likt klart, kallt och lagom salt vatten.

Tove Janssons stil är animistisk; i muminböckerna är allt i världen levande och pulserande, fullt av känslor och överraskningar. Hennes språk är en blick genom vilken allt – minsta strå och stock och sten och moln – syns skälva, älska, frukta, vilja. Om kärnfamiljen visar sig vara en ganska statisk, om än komplex, struktur är naturen desto mer oförutsägbar.

”Öns ängliga hjärta dunkade inne i marken, hela natten var full av förändring”.

Det finns ett alldeles underbart löfte här, som om allt ändå kan tänkas hända, som om naturens ständiga förvandlingar säger att livet inte måste vara ett krympande och stelnande mot graven.

Jag föreställer mig att det är mumintrollet, det vill säga barnet, det vill säga ett slags skimrande minne av barnvarat som möjlighet (i stället för exempelvis fångenskap) som kommer med den här blicken på världen. Och att författarens arbete till stor del handlar om att låta en hel dal eller ö eller familj både befinna sig i den och besitta den.

Mamman och pappan är, trots att båda genomgår allvarliga kriser i den här boken, på intet sätt mindre fulla av häpnad inför världen än barnet mumin. De kan också se att havets rörelser övergår allt förstånd.

Och även om det lite visare barnet lilla My kan sägas vara en skeptiker är också hon full av ett slags hopp, eller rent av tro: på möjligheterna att genom handling och egen kraft göra världen intressant och levbar.

”Han var inte bara en teoretiker utan också en praktiker”, sade en av min pappas närmaste vänner om honom just efter hans död. Jag har ofta tänkt på den utsagan och den pappan när jag läst den här romanen.

Min egen pappas teori och praktik liknade muminpappans, så till vida att den behövde en familj i rörelse – vi flyttade ofta och vissa av oss mer gärna än andra – och utspelade sig i rörelse mellan det storslagna och det futila. Liksom muminpappan växlade han mellan perioder av intensivt och uppmärksamhetskrävande familjeförsörjande och stora behov av att få ägna sig åt en egen, till intet förpliktande forskningsverksamhet som måste tas på största allvar. När mumins far mäter havets rörelser och antecknar att världen är en annan om natten, var min far någon som ständigt tänkte kring solnedgångens färger eller hur man bäst kan avbilda en tulpan med hjälp av tuschpenna eller blanka stanniolpapper. 

Jag har ibland haft svårt att förstå min pappa, men jag har alltid känt igen mig i muminpappan. Det porträtt av en far och hans enorma brister som Tove Jansson med ömhet, stränghet och humor tecknar erbjuder en möjlighet att försonas med den muminpappiga botten i mig: äregirigheten, självupptagenheten, depressiviteten, oviljan att ta ansvar, otåligheten, drömmen om att ha all tid i världen till att utforska nattens eller vattnets eller ordens rörelser genom den egna blicken.

”I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade sig ett förvandlat och drömlikt landskap.”

Pappan, det är jag. En tanke bottenlös och tröstande som havet.