ÅSIKT

När veteraner från Vietnam får välja

Apocalypse now ironisk påminnelse

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Dennis Hopper, till vänster, och Martin Sheen i "Apocalypse now". Foto: United Artistscorp.
KULTUR

I Arnold Perris bok Music as propaganda drivs tesen att krig bär på en filosofisk moral som målmedvetet går att sprida via sångens retorik. Perris hittar spåren hos Wagner och sovjetisk nationalism. Historiskt har sången enat människor under tider av politisk och social oro. Så oavsett om Bob Dylan och Joan Baez framstår som pacifister, och Lesley Miller och Barry Sadler hyllar krigshandlingen, förstärker deras sånger krigets status quo.

Det tycks som om sångernas ironi, protest, glorifierande, hemlängtan, identitet, samhörighet och pumpande adrenalin utjämnar krigets oförlåtenheter. Om vi ber veteraner välja låten som fångar Vietnamtraumat bäst, svarar de flesta 60-talshiten We gotta get out of this place av The Animals.

Men frågan är om (sens)moralen någonsin har gestaltats vassare än i Francis Ford Coppolas film Apocalypse now från 1979. Precis när blås och stråkar i Richard Wagners valkyrieritt brusar från en kassettbandspelare, utplånar amerikanska specialstyrkor en värnlös by. En svärm av svarta helikoptrar sänder ut wagnermusik genom högtalare. Som en ironisk påminnelse om hur imperialism, våld och rasism är detsamma. I går. Och i dag.