ÅSIKT

Den omöjliga dikten

Walter White och Johan Jönsons förklädda egoism

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Mr Bad. Foto: AP
KULTUR

Poeten Johan Jönson hävdar i Sydsvenskans serie Min dikt (20 juli) att han vill skriva den omöjliga dikten.

Den drivkraften kan många skrivande människor känna igen sig i. Missnöjet med det man faktiskt lyckas producera, förhoppningarna som sätts till nästa idé, nästa bok.

Osläckbar törst är genomgående i Jönsons böcker. Hans inställning resonerar i många unga män (mig själv inkluderad). De mailar till tidningsredaktioner för att berätta om sina projekt som kretsar kring en stillastående tillvaro där hoppet står till den egna förmågan och texterna den genererar.

Att Jönson väljer att skriva om sig själv i en artikelserie som ska lyfta fram dikter som betytt mycket för författarna, är signifikativt. Jag tänker ofta på Johan Jönson och Walter White i samma andetag. Huvudpersonen i Breaking Bad går allt längre, gör oförsvarbara saker i samband med sin tillverkning av metamfetamin. Serien skulle inte finnas om det inte var för Walters mantra: Jag är tvungen att göra allt detta för min familj. För att de ska vara beskyddade när jag är borta.

Men familjen har aldrig bett om pengarna.

Familjen skildras hos Jönson som den enda kärleken, och anledningen till att han måste härda ut på skitjobben. Samtidigt känner jaget skam över att han misslyckas som försörjare och väljer sitt olönsamma skrivande istället.

I det sista avsnittet av Breaking Bad kommer erkännandet som blir fruktansvärt drabbande: I did it for me. I liked it. I was good at it. And I was really... I was alive.

Visst känns det som en passande slutmening i Jönsons sista bok?