ÅSIKT

Existentiell roadmovie genom Afzelius liv

"Humorlös" spottkopp får upprättelse

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Snart har dokumentärfilmen om rock- och proggartisten (och storrökaren) Björn Afzelius premiär. Foto: Peter Kjellerås
KULTUR

DOKUMENTÄRFILM Han beskrivs som ”helt utan humor” i en av de stora liberala morgontidningarna, mitt i karriären på 1990-talet. I vänsterrörelsen får han samtidigt kritik för att han är alltför framgångsrik, skriver ”trallvänliga” låtar som spelas till och med av dansbandsorkestrar.

Sångaren och låtskrivaren Björn Afzelius blir ”en spottkopp”, som någon säger i Tusen bitar, en dokumentärfilm av Stefan Berg och Magnus Gertten som i helgen hade smygpremiär på Lilla filmfestivalen i Båstad.

Afzelius var ”bonnläppen” som tillsammans med Mikael Wiehe med flera bildade Hoola Bandoola Band i ett litet kök i Malmö i början av 1970-talet. Bandet skapade en egen stil i den svenska musikrörelsen, mellan rockmusiken i Göteborg (Nynningen, Nationalteatern) och den ironiska proggen i Stockholm (Blå tåget, Iskra). Afzelius skulle vara andrastämma i Hoola Bandoola, men kom sen med egna låtar som måste få godkänt av Wiehe. Senare lämnade Afzelius Hoola Bandoola Band i Malmö för att spela med Globetrotters i Göteborg.

Tusen bitar är en existentiell roadmovie genom en sårbar människas liv med dialektisk berättelse mellan privatlivets tragiska familjehistoria och kaotiska kärlekstrassel och den solidaritet han ville verka för med sin musik (som att spela med Wiehe för att ge pengar till Nicaraguas motståndsrörelse). En starkt berörande och visuellt pregnant film.

Fotnot: Tusen bitar har biopremiär den 5 september.

Ingela Brovik