ÅSIKT

Individualismens seger över kollektivet

Turist vill mer än att bara debattera mansrollen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Regissören Ruben Östlund tematiserar i Turist vad han gjort i sina andra filmer: Individens roll i och utanför gruppen. Foto: Anna Tärnhuvud/Aftonbladet
Går det att tala om kärnfamiljens uppluckrande utan att tala om egoism?
KULTUR

Den skidsemestrande familjen sitter och äter på en utomhusservering i Alperna när de ser en lavin rulla ner för berget. Mamman och barnen blir oroliga. Pappan spelar manligt orädd och lugnar familjen. När lavinen i hög fart närmar sig och ser ut att begrava dem, faller den behärskade hjälterollen. Instinktivt greppar han sitt karriär- och självhävdelseverktyg – iPhonen – och springer bort från familjen för att rädda sig själv. Mamman försöker rädda barnen.

Lavinen stannar precis framför restaurangen, och när snömolnet lagt sig lunkar pappan tillbaka och försöker återgå till det normala. Men det går inte. Kvinnan kan inte släppa att mannen som hon älskar och delar liv med svek när det verkligen gällde.

Regissören Ruben Östlund vill med filmen Turist skapa debatt om mansrollen. En sådan debatt kommer nog att uppstå, inte minst i kölvattnet av debatten om "Kulturmannen" som gick i våras.

Därför en liten vädjan från mig som inte har den vite medelklassmannen som centrum i livet och som är trött på att den vite medelklassmannen ska upprättas och raseras och upprättas och raseras i en fallisk evighetsdans: Kan vi i stället diskutera mer allmänt relationen mellan familj och individ?

Det Östlund har ägnat sig åt i alla sina filmer är individens utsatthet och osjälvständighet/ofrivilighet inom gruppen. Anpassning till och lojalitet med gruppen leder till idioti, övergrepp och undergång. Brott mot gruppens lagar leder dock även det till undergång, eftersom ingen människa klarar av den utfrysningen och isolering som följer på att ställa sig utanför grupplivet.

I Turist har vi den minsta och vanligaste samhällsgruppen: kärnfamiljen. Pappans svek i stundens hetta, hans blottande av egoism och ansvarslöshet, ser jag inte som ett radikalt normbrott mot familjeinstitutionen och mansrollen. Istället är det individualismens seger över kollektivet.

Kan vi föra en vild och bred diskussion om hur ett uppluckrande av den traditionella familjen inte måste excellera i egoism, habegär, karriärism och oansvar för medmänniskor? I det sekulära, moderna och rika Sverige landar vi ofta just där. Människor görs utbytbara, och alla moraliska gränser anses förlegade och överskridbara. Till slut finns bara egots drifter kvar, i trendkänsliga kretsar förklädda till radikal politik.

Så är det hos den andra kvinnan i filmen. Hon som åker på semester för att vila upp sig från barnen, som spenderar varje natt med en annan man och som lever efter mottot Om jag mår bra, mår mina barn också bra. Det övertygar inte helt.

Ska vi bygga en samhällspolitik på hennes livsmoral, eller på den patetiskt familjeorienterade kvinnans? Hon som tar ansvar för man och barn, och som på ett förnedrande sätt räddar familjen från upplösning efter makens egofiasko? Och hur ser en tredje och en femte väg ut?