ÅSIKT

Slampa bland ekologiska madonnor

Therese Bohmans hjältinna dyrkar skönhet, läser fel klassiker och bär rött läppstift

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Norstedts
Therese Bohmans andra bok är en smart kärleksroman där huvudpersonen jobbar i bespisningen på Norrköpings sjukhus.
KULTUR

Kön och klass har alltid varit ångande heta i den moderna romanen, och när jag tänker efter handlar alla romaner om just det. Kärlek och hat. De enda krafterna som är värda att driva en berättelse framåt. Allt annat är illusion.

Therese Bohman följer upp sin uppmärksammade debut De drunknade med Den andra kvinnan, en smart kärleksroman i kammarformat. I likhet med exempelvis Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och den nyligen översatta Hustrun av A S A Harrison utmärker sig formen genom att ett begränsat antal karaktärer agerar i ett fåtal intima rum. Intrigen är bedrägligt enkel, spänningarna ligger i stilen och i närheten till rösterna.

De intima rummen i Bohmans roman är staden Norrköping och dess sjukhus där huvudpersonen arbetar i bespisningen. Hon är fast i det monotona kroppsarbetet och i stadens havsnära klaustrofobi - och samtidigt stadd på en intellektuell genomresa, beredd att när som helst kasta loss och göra det hon egentligen vill. Skriva en roman.

Den andra kvinnan syftar ytligt sett på den klassiska älskarinnerollen, men ganska snart framträder fler aspekter, ny­anser och nivåer av begreppet.

Den kvinnliga huvudpersonen befinner sig i en passiv konfrontation med det hav av kvinnlighet som omger henne. Bohman riktar skickligt ljuset mot en speciell art av konstruerat kön: den moderna, upplysta, feministiska och ekologiska madonnan. Hon som är renskrubbad och nedtonad, som alltid ”pratar om hur viktigt det är med /…/ Mansnormen och heteronormen och vithetsnormen” och som bär upp medelklassens identitet och heder.

Huvudpersonen i Bohmans bok är madonnans motsats, hon är horan som bryter mot fel normer. Den andra kvinnan. En som klär sig sexigt och har älskare och kan tänka sig att leka ageplay. Hon dyrkar skönhet, läser fel klassiker och bär rött läppstift.

Språket är lockande, rytmiskt och polyfont. Olika stämmor flätas samman i intrikata flöden, framför allt i romanens första hälft. Tyvärr tunnas texten ut på slutet och tappar sin intensitet. Intrigen sys samman lite väl snabbt och jag saknar fylligare bipersoner. Slutet överraskar för lite i förhållande till romanens förföriskt rika anslag.

Jag kan leva med det.

Den andra kvinnan övertygar med sin form och sitt språk. Läsaren får uppleva, röra vid en personlig, unik verklighet som inte kräver att man genast ska avge en färdig åsikt.

En läsupplevelse är inlåst i romanens rum. Tankarna som väcks ska ingenstans. De stannar tills de klingar av. Ibland slår de rot och växer ihop med dina egna.