ÅSIKT

”Vi kan inte ha det så här”

KULTUR

Vi kan inte ha det så här.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi kan inte ha en poliskår som rider ner folk och skadar dem allvarligt, trots att den är i överläge. Ni har sett bilderna. Min syster bevittande händelsen, hon är skakad när hon berättar.

Som kör på folk på polisbilar. Jag ser en ung man plåstras om. Han visar sitt skadade ben.

Som pucklar på folk med ridpiskor och batonger. Jag ser en dansk aktivist med bandage om huvudet ledas bort av kamrater till en väntande taxi.

Snarare än en akut situation ser det till en början ut som en planerad avledningsmanöver från polisens sida. De flesta av de uppemot 2000 demonstranterna på Limhamns torg är ju lugna. De skriker slagord, spelar klarinett, sjunger psalmer. Några kastar smällare och tänder bengaler.

Men kavalleriet rider chock mot folkmassan på Linnégatan på ena sidan av torget, fram och tillbaka. Sedan kör man in med de mest oförstörbara polisbussarna. På så vis förlägger polisen konfrontationen dit, man drar elden på sig, bort från Svenskarna Partis möte. De mest militanta demonstranterna rusar rakt i fällan.

Naturligtvis skyddas nazisterna.

Men genom en polisinsats som bara kan beskrivas som misslyckad.

Fem personer blir allvarligt skadade, många andra får bra med stryk. Det är en stor fläck med blod på gatan.

Vi kan heller inte ha en antifascistisk rörelse som låter sig domineras så fullständigt av unga vänsterradikaler. Det sätter en hårdare och mer konfrontativ stämning än nödvändigt. Jag ser inga fackföreningsflaggor, inga socialdemokratiska partisymboler, inte ens Vänsterpartiet har mobiliserat – de säger sig ha för mycket att stå i med valrörelsen. Överhuvudtaget är det rätt få personer över 35 i motdemonstrationen.

Som bortblåsta är de tiotusen som slöt upp på den stora manifestationen efter att en grupp knuten till Svenskarnas Parti knivskurit, slagit och så när haft ihjäl fyra personer på Möllevången den 8 mars.

När samma parti nu är tillbaka på brottsplatsen överlåts protesterna åt de mest hängivna.

Men kanske kan vi heller inte ha en lagstiftning som tvingar polisen att med alla krafter garantera att exakt fem nazister ska får höra sin partiledares tal – dessutom tre gånger på samma dag, i Ystad, Malmö och Helsingborg.

Det är ju denna grundförutsättning som gång på gång ställer poliser mot antifascister, med risk för liv och hälsa för båda parter.

Det sker i yttrandefrihetens namn, heter det. Också nazister ska få säga sin mening.

Men är det verkligen rimligt att i varje läge försvara rätten att, som Svenskarnas Parti, yra om en ond judisk världskonspiration, att kräva ett ”etniskt homogent livsrum”, och öppet bekämpa den demokrati de begär skydd av?

Jag blir allt mindre övertygad om det.

I Malmö kostade principen blod och våld. Som den gjort så många gånger förut.

Precis hur man ska konstruera en lagstiftning som förbjuder nazistiska manifestationer utan att drabba andra mer legitima grupper vet jag inte. Kanske är det inte möjligt.

Men priset för deras så kallade yttrandefrihet är redan mycket högt.