ÅSIKT

Dösmässa och uppståndelse

Estonias förlisning tema på Östersjöfestivalen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Stina Ekblad i Berwaldhallen. Foto: Mattias Ahlm/SR
KULTUR

ÖSTERSJÖFESTIVALEN Med anledning av att det om några veckor är 20 år sedan Estonia förliste, så ägnades gårdagens konsert åt det minnet. Jaakko Mäntyjärvis Canticum calamitatis

maritimae är en tonsättning av det nyhetstelegram som finska YLE sände den 30 september 1994. Kanalen sänder, fascinerande nog, på latin och telegrammet är en torr rapportering av händelsen. Radiokören under Peter Dijkstra framförde det stillsamt suggestiva verket, följt av Maurice Duruflés närmast diskreta Requiem. Vackra klangkroppar vet Radiokören att frambringa och de båda solisternas röster, Luthando Quaves och Helen Lepalaans, smälte vackert in i verket, som interfolierades (eller avbröts) av Stina Ekblads lite för högtidliga läsning av några sena dikter av Lars Forssell. Forssells lyrik är allt annat än religiös, möjligen var kontrasten mellan den katolska dödsmässan och Forssells svartsyn avsiktlig.

Andra – och många fler – toner fyllde Berwaldhallen i tisdags, då Daniel Harding dirigerade Mahlers andra symfoni, Uppståndelsesymfonin. Stor orkester, dubbla körer och två solister

i detta verk som man tar del av på ungefär samma sätt som en diger romanserie. Det händer så oerhört mycket i Mahlers musik och i alla fall från tredje satsen blev framförandet utomordentligt starkt. De två första satserna präglades av att Hardings ambitioner så att säga lyser igenom, låt vara att konstruktionen i verket blir tydligt.

Fyra konserter återstår, den sista på lördag med Gustavo

Dudamel, Göteborgssymfonikerna och svenska El Sistema.