ÅSIKT

”Jag vill smäda hela överheten”

Regissören Roy Andersson retar sig kraftigt på alla med makt över människor

Roy Anderrson (född 1943) tävlar på Venedigfestivalen med sin nya film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tisdag kväll och röda mattan ligger utrullad vid det glamorösa festivalpalatset i Venedig, alldeles intill Lidos badstrand. Detta är sedan långt före fascismens dagar cent­rum för välbeställda Venedigbor och tillresta kosmopoliter. Samtidigt hörs ur högtalarna: ”50 öre kostar supen, 50 öre kostar supen, 50 öre kostar supen, uppå Halta Lottas krog i Göteborg”.

Det är Roy Andersson, förstås, som gör entré på en av filmvärldens finaste arenor. Tidigare under dagen har Göteborgssonens senaste verk, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, tagit kritikerna med storm, inte minst scenen där Halta Lotta efter serverad snaps bjuder in fattiga unga matroser på ett av filmhistoriens mest minnesvärda kysskalas - ett bifallande sus gick genom premiärpubliken.

Roy Andersson avslutar därmed sista delen i sin Levande-trilogi; cirka 150 stilla, gråstiliserade tablåer som berättar vad det är att vara människa.

I genombrottet En kärlekshistoria (1970) var det Bertil Norströms misslyckade kylskåpsförsäljare som stod i centrum. I millenniumdystopin Sånger från andra våningen (2000) stod en likaså uppgiven krucifixförsäljare i förgrunden.

I En duva … heter försäljarna Sam och Jonathan - en duo skissad efter dels Helan och Halvan, dels Don Quijote och Sancho Panza - som utan framgång kränger skrattkuddar och varulvständer för att människor ska ha roligt.

Man anar nästan ett självporträtt, vore det inte för att folk faktiskt skrattar åt Roy Anderssons filmer. Dagen efter galapremiären får jag chans att fråga honom i frukostsalen på hotell Excelsior, där film­eliten residerar under dryga veckan.

Varför denna besatthet vid försäljare?

- Sälja och köpa är en stor del av tillvaron. Jag har till exempel alltid varit väldigt imponerad av Jan Fridegårds verk, som handlar om hans eget liv som gårdfarihandlare. Det finns ju även hos Ivar Lo. Och jag är själv en försäljare - det är vi alla egentligen. Jag ska övertyga den här fonden i Strasbourg, jag ska övertyga alla i Paris att det här projektet är viktigt och intressant. Man ska marknadsföra sig och få ut sina saker.

- Samtidigt finns det verkligt medmänskliga i botten av oss alla. Det är min stora sorg, och allas vår sorg, att det förträngs i kommersialismens namn. Samhället blir mindre och mindre solidariskt. Man uppmanas att tänka på sig själv, göra vinst av sig själv, vara sin egen lyckas smed, gärna genom att trycka ner andra.

Varför tror du att den internationella publiken svarar så starkt på filmens ­lokala element?

- Ja, det är märkligt, men det lokala visar sig ofta vara universellt. Människor i alla kulturer och länder är i grunden väldigt lika. Det vore dumt att medvetet försöka göra något universellt - det blir det automatiskt om det är ärligt.

Måleriet är din viktigaste inspirationskälla. För ”En duva …” har du nämnt Bruegel den äldre men ­också Otto Dix och Georg Scholz. Varför just renässans och neue sachlichkeit?

- När jag växte upp var realismen det enda viktiga för mig. Allt annat var bara konstigt, borgerligt. Men allteftersom blev jag mer och mer fascinerad av det abstraherande måleriet, som började med symbolismen, expressionismen och då med neue sachlichkeit. Den personliga tolkningen av världen i det abstraherande uttrycket är mycket intressantare än den rena, naturalistiska återgivningen. Van Gogh är praktexemplet. Han kan ju måla tre kråkor som flyger över ett havrefält, och man tycker att man aldrig sett något intressantare. Att lyckas med det i filmen, det skulle jag vilja göra, men det har jag inte gjort ännu.

Varför har dina karaktärer, även de som tappert försöker, genomgående så svårt att kommunicera?

- Jag vet inte, men Wittgenstein har formulerat sig bra om detta, att språket räcker liksom inte längre till. Språket räcker inte till för att skapa förståelse och totalkommunikation. Därför tycker jag att den här visuella skildringen av människan, både i konst och på film, berättar mer än ordet. Det är kanske därför jag får så fåordiga dialoger. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag tycker om det. Jag tycker om Beckett just därför, I väntan på Godot, att det är så trivialt, att de missförstår varandra - men att det samtidigt är så sant.

I ”Sånger …” råkade drottning Silvia i ofördelaktigt ljus, här är det Karl XII som framställs, både med diktatoriska och mer försonande drag. Varför så upptagen med monarkerna?

- Jag vill smäda hela den här överhetshistorien. Varje gång jag åker tåg genom Sverige - jag åker ofta till Lund - så retar jag mig på herrgårdarna i Skåne, som ligger på de bästa ställena, med de bästa åkermarkerna och där de levde med inställningen att de skulle bli uppassade av underklassen.

- Egentligen handlar väl mina filmer om förödmjukelse i olika former. Jag hatar förödmjukelse, att se andra människor förödmjukas och att bli förödmjukad själv. Jag har själv vuxit upp i underklassmiljö och fått se hur underklassen förödmjukar sig med överdriven respekt för överheten - kan inte prata med prästen, skolläraren eller advokaten, utan att känna skam, med mössan i handen. Det där jag vuxit upp med sedan barnsben och absolut bestämt mig för att bekämpa, så gott det går.