ÅSIKT

Dödshjälp - ett värdigt slut

Obotligt sjuka har rätt att slippa ett meningslöst lidande

Ge dödssjuka människor rätt att få ett medel så att de på egen hand kan avsluta sina liv smärtfritt och anständigt, skriver Inga-Lisa Sangregorio. Foto: Thinkstock
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Inför riksdagsvalet har organisationen Rätten till en värdig död sänt ett frågeformulär till samtliga riksdagspartier och bett om svar på ett antal frågor om en dödssjuk människas rätt att kunna avsluta sitt liv och slippa meningslöst lidande.

Medan 76 procent av svenskarna enligt den senaste opinionsundersökningen (2012) är för en sådan ordning är riksdagspartierna i bästa fall likgiltiga eller erkänt okunniga, och M, S, V och KD svarar nej på samtliga frågor och vill inte ens utreda frågan. Det är svenskens medborgerliga plikt att lida maximalt to the bitter end. Den här inställningen är så mycket mer förbryllande som samtliga partier numera står bakom aborträtten.

På sextiotalet tvingades svenska kvinnor resa till Polen om de ville göra abort. I dag är det en självklarhet att den svenska sjukvården hjälper den som vill avbryta en graviditet. Ingen behöver utsätta sig för en illegal abort, ingen behöver resa ­utomlands, ingen drivs att experimentera med strumpstickor eller persiljeavkok. I det fallet respekterar vi en människas rätt att besluta över sin egen kropp.

Men om det inte är livet utan döden som växer i din buk gäller helt andra regler. Ett exempel gavs i en debattartikel av filosofiprofessorerna Wayne Sumner och Torbjörn Tännsjö (DN Debatt 9 jan 2013). I artikeln beskrev de situationen för en 53-årig kvinna, Monika, med en långt framskriden bukcancer.

När artikeln publicerades befann hon sig på hospis med ”illamående, kräkningar, diarré, hög feber och svåra smärtor från tumörer i lever och bäcken”. Hon själv och hennes familj önskade att hon skulle få möjlighet att avsluta sitt liv och slippa de sista veckornas lidande. Men i dagens Sverige, där valfriheten är total när det gäller det mesta, existerar inte den möjligheten. Vi kan välja att avstå från vidare behandling och långsamt svälta ihjäl, men vi kan inte få hjälp att avsluta livet under anständiga former när vi själva vill.

I dag är abortresorna till Polen ett passerat stadium, men dödssjuka svenskar som vill slippa den sista plågsamma tiden tvingas resa till Schweiz (om de har råd).

P 1 har under sommaren sänt repriser av två fina dokumentärer om Ingvor och Erkki, som med ett par års mellanrum gjort den resan. (Sista resan del 1 och 2, finns på webben.) I den andra delen får vi följa Erkki, som lider av en obevekligt fortskridande neurologisk sjukdom, på hans sista resa.

Det hörs på rösten att han fortfarande var en levande och faktiskt levnadsglad person, men han visste vad som väntade och hade beslutat att han ville avsluta sitt liv innan det blivit helt outhärdligt. Och eftersom de praktiska omständigheterna – resan tillsammans med ledsagare och utrustning, hotellvistelsen och själva intagandet av det dödande medlet – var så pass krävande kunde han inte vänta för länge utan måste dö tidigare än vad han behövt göra om Sverige inte vägrat sina medborgare rätten att slippa det sista meningslösa lidandet.

Med jämna mellanrum ställs frågan varför rätten att bestämma över sin egen kropp inte bör gälla för döende människor, men ingenting händer. Någon mumlar om livets helighet, någon smärtläkare förklarar att det finns så bra smärtlindring numera, någon politiker förklarar att hen är för livet, inte för döden. Jag har följt den här debatten i många år och häpnat över den salvelsefulla enfald som präglat och präglar den. Till och med de som borde veta vad de talar om – läkare som vårdar människor i livets slutskede – tycks tro att det handlar om att ”samhället”, med läkarna som bödlar, skulle besluta att ta död på vissa människor.

Det är lätt att förstå motståndet mot dödshjälp av den typ som kräver att en läkare eller annan person aktivt utför den dödande handlingen. Men att en vuxen människa inte har rätt att välja bort den sista smärtsamma och förnedrande tiden av sitt liv är obegripligt. Jag respekterar dem som inte ser detta som ett alternativ för egen del men kan inte se någon anledning till att låta dem råda över andra människors liv och död. Det leder till en omänskligt grym behandling av människor som redan lider tillräckligt och förgiftar inte bara den sista tiden i livet utan också de månader eller år som kunde ha varit relativt drägliga trots sjukdomen.

En av mina vänner drabbades av den obarmhärtiga sjukdomen ALS, som lämnar intellektet oförstört men gradvis bryter ner kroppen och ofta slutar med kvävning. Hon levde så gott hon förmådde den tid hon hade kvar, tillbragte den sista sommaren på sitt älskade sommarställe. Men hela tiden låg det som ett extra mörkt moln över den redan så mörka horisonten. Hennes läkare kunde eller ville inte ge henne ett löfte om att hon skulle slippa kvävas till döds. Så skulle vi aldrig behandla en älskad hund eller katt.

Den enligt min mening klart bästa lösningen har formulerats i den så kallade Death with dignity act, som tillämpats i delstaten Oregon i USA i över femton år och senare införts i flera andra delstater. Det är en lag som ger obotligt sjuka människor rätt att få ett medel som gör att de på egen hand kan avsluta sina liv på ett smärtfritt och värdigt sätt. Det krävs att den sjuke har högst sex månader kvar att leva och är psykiskt frisk.

Effekterna av lagen har noga utvärderats, och det finns inga tecken på att de farhågor kritikerna vädrat skulle ha besannats. Risken att en sådan lag skulle leda till sämre vård i livets slutskede har visat sig obefintlig.

Tvärtom, medger en av dem som var motståndare till lagen, har den fungerat som en katalysator för bättre terminalvård. De patienter som valt att utnyttja möjligheten att avsluta sina liv har genomgående varit välutbildade, psykiskt stabila personer med god sjukförsäkring (en viktig faktor i USA). Intressantast är kanske att det är relativt få som valt den här utvägen och att alla som fått medlet utskrivet inte utnyttjat det.

Den organisation som arbetat och arbetar för rätten till en värdig död formulerar den viktigaste slutsatsen så här: ”Det viktigaste resultatet av Death with dignity-lagen kan mycket väl bestå i den sinnesfrid den skänker människor som aldrig kommer att utnyttja den men som vet att den existerar som en möjlig utväg.”

Det är den sinnesfriden som våra ointresserade politiker förvägrar oss.

Inga-Lisa Sangregorio, frilansskribent