ÅSIKT

Under jord en av Hagefors bästa

Idylliserande och försonligt om relation mellan far och dotter

Lennart Hagerfors (född 1946).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Huvudpersonen i Lennart Hagerfors nya roman Under jord är pensionerad förläggare och änkling med en dotter. Hans beklämmande brist på emotionell kapacitet har gjort att han tidigt förlorade kontakten med sin dotter. Nu är hon helt försvunnen, och då vaknar längtan hos denne hämmade man efter att få henne tillbaka.

Han får en vink om att hon finns i underjorden, och dit leds han av en ”Vägvisare” genom alla tunnlar och hålrum, som finns under Stockholms Södermalm. Blinkningarna bakåt mot myt och litteratur blir många. Vägvisaren liksom markeringar av skiftande nivåer i underjorden signalerar Dante, medan den hund de möter pekar rakt ner i antiken och Hades-väktaren Kerberos.

Hagerfors leker med associationsmöjligheter och antydda metanivåer, och han gör det välturnerat och med lagom ironisk distans. Hade han nöjt sig med det skulle Under jord ha blivit en nöjsam bagatell, underhållning för den bildade läsaren. Huvudsaken är dock inte den lätt lekfulla konstruktionen utan det problematiska far och dotter-förhållandet, och framför allt faderns för sin manliga generation så typiska känsloblockeringar.

Förläggaren är inte ensam om sin misslyckade dotterrelation. Han kontaktas av en äldre författare, som han haft förlagskontakter med, nu bitter och döende. Även han har mist kontakten med sin dotter. Hagerfors spelar ut de här två trista männen mot varandra. Hur ska de på gamla dagar kunna rehabilitera sig? Frågan hänger i luften under hela romanen och illustreras så småningom med stor elegans. Hur ska inte avslöjas, men kontentan är att det måste ske genom aktiv handling, ett aldrig så djupt känt men ett till intet förpliktigande förlåt räcker inte.

Lennart Hagerfors passar också på att via den döende författaren göra ett inlägg i den häromåret så eldfängda debatten om ”autofiktion”, något han hjärtligen ogillar och levererar ett antal saftiga formuleringar om.

Ett problem med romanen är att den efter ett par briljanta höjdpunkter planar ut i ett litet idylliserande och försonligt slut. Det överensstämmer visserligen med reglerna för det klassiska dramat, att peripetin ska infalla närmast före sista akten, men det känns som författaren inte gått till botten med den här såriga far och dotter-relationen. Det är mycket som antyds utan att riktigt gestaltas. Skickligt antytt förvisso, men det får läsaren att önska att författaren mer energiskt grävt vidare, när han nu befann sig under jorden.

Men ändå. Jag har inte läst alla men de flesta av Lennart Hagerfors romaner. Det här är en av de bästa.

FAKTA

ROMAN

Under jord

Lennart Hagerfors

Weyler