ÅSIKT

Likgiltiga liberaler

Anders Johansson svarar Jasenko Selimovic - och varnar för det verkliga hotet mot demokratin

Jasenko Selimovic, tidigare statssekreterare hos integrationsministern, angrep den antirasistiska vänstern i en artikel i Dagens Nyheter i tisdags. I dag svarar Aftonbladet Anders ­Johansson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Susanna Birgersson, DN.

Det finns en utbredd föreställning om att demokratin är hotad, närmare bestämt av extremister till både höger och vänster. Motgiftet mot dessa hot är liberalismen, det öppna samhället, yttrandefriheten och så vidare. Nu senast var det Jasenko Selimovic som hävdade ungefär detta i en lång artikel i Dagens Nyheter. Det finns flera skäl att syna hans resonemang.

”Det offentliga rummets uppdrag”, deklarerar Selimovic, består i ”att visa så många perspektiv som möjligt.” Om man bortser från det lätt diktatoriska i att tillskriva detta rum ett ”uppdrag” är det inte så svårt att hålla med. Det är emellertid skillnad på perspektiv och perspektiv, visar det sig.

Selimovics artikel är en reaktion på ett par artiklar om rasism skrivna av Judith Kiros, men också en svepande kritik av ”vänstern” i allmänhet samt, aningen mer specifikt, den här kultursidan i synnerhet, där kulturchefen har det dåliga omdömet att bara publicera ”rätt åsikter”. Så stor var alltså den liberala toleransen. Som Aftonbladet-medarbetare kan man i och för sig trösta sig med att sällskapet inte är så dåligt: även Rousseau, Hegel och Marx hamnar ute i kylan.

Det underliga är att denna utrensningsaktion genomförs i en artikel som går till storms mot den separatistiska hållning som tillskrivs Kiros, en av initiativtagarna till den antirasistiska sajten Rummet (den rollen verkar vara viktigare för hennes kritiker än innehållet i hennes texter).

Före Selimovic hade Susanna Birgersson framfört snarlik kritik på samma tidnings ledarsida. Om dessa liberala reaktioner är begripliga på ett idémässigt plan, så är de samtidigt underligt oproportionerliga. Om man nu känner sig utestängd av en sajt som Rummet så erbjuder ju internet några sajter till …

Frågan är därför hur man ska förstå denna liberala upprördhet. Till att börja med som ett uttryck för liberalismens reaktiva logik, dess behov av något stängt för att kunna etablera sin egen ”öppenhet”. I praktiken är Selimovics och Birgerssons tidning naturligtvis inte mindre separatistisk än andra medier - det är bara det att de inte ser uteslutningsmekanismerna. Selimovics text är belysande i det avseendet: han anklagar ”vänstern” för att vilja ”kontrollera det offentliga rummet”, för att i nästa andetag förklara att ”Liberalernas uppgift” är att ”Hålla rent åt båda håll”. Han säger sig stå för förnuft och logisk argumentation, medan meningsmotståndarna bara hyser kunskapsförakt.

Filosofiskt är hans resonemang en lightversion (”Det gäller att lita på förnuftet”) av Karl Poppers kunskapsteori, inklusive idén om ”det öppna samhället”.

Om nu det idealet ska dammas av så förtjänar även Theodor Adornos kritiska anmärkning under den så kallade Positivismstriden 1961 att nämnas: själva föreställningen om ett öppet samhälle står i besvärande konflikt med det hårt styrda tänkande som postuleras i Poppers vetenskapligt deduktiva system. Överfört till Selimovic: borde inte en liberal som talar sig varm för ett öppet samhälle visa något större öppenhet inför andra sätt att tänka än det han själv anser vara det rätta?

Att hitta svagheter att kritisera hos Selimovic är alltså inte så svårt, men vilken är hans starkaste, viktigaste poäng? Kanske övertygelsen om att vi måste försöka förstå varandra, även om vi har olika bakgrund, hudfärg, erfarenheter och åsikter. ”Om bara den som har blivit utsatt för rasism kan förstå, då kan vi lägga ner universitetskurser och konstnärliga försök att förstå, beskriva rasism. För då hjälper det inte.” Jag håller med, risken är naturligtvis att den eftersträvade förståelsen inte alls är ömsesidig, utan hela tiden förutsätter den liberala individualismen som ett naturgivet villkor.

När Birgersson skriver att ”Högerns antirasism tar sin utgångspunkt i att det är bra att bevara det enda nuvarande system i världen som värnar om individers rättigheter, den liberala demokratin” (DN 29 augusti) tas denna ignoranta självtillräcklighet till en ny nivå.

Detta är det centrala problemet: det liberala anspråket på att omfatta alla individer; förbiseendet av att det alltid finns människor, djur och naturresurser som inte räknas, subjekt utan rättigheter, liv utan subjektivitet. Omedvetenheten om det egna idealets inbyggda uteslutningsmekanismer och systematiska våld.

De allvarligaste hoten mot demokratin kommer, mot den bakgrunden, varken från ”vänster” eller ”höger”. Snarare då från det liberala ointresset för de verkliga hoten: frihandelsavtal (TTIP) höjda över demokratiska beslut, privatiserad välfärd, ekonomisk segregering. Eller som Kiros formulerar det: ”att vissa tjänar, främst ekonomiskt, på att systemet ser ut som det gör.” (DN 28 augusti)