ÅSIKT

Rasismens höga pris

Respektabla hatare i kostym det verkliga hotet - inte nazister i uniform

1 av 2
Anders Behring Breivik (född 1979) mördade 69 personer på Utöya den 22 juli 2011.  Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det pågår en strid om demokratibegreppet i Europa. På ena sidan finns de som hävdar, att en demokratisk stats kärnvärde är alla medborgares lika värde. Mot dessa står ”yttrandefrihetsfundamentalisterna”. Endast genom öppna slussar för samtliga åsiktsinriktningar kan sann demokrati existera, menar de.

Anledningen till att dessa bägge synsätt kommit i konflikt med varandra är förhållandet till rasismen – tydligast manifesterad via vår tids mäktiga europeiska ultranationalism.

För yttrandefrihetsfundamentalisten avgörs ett samhälles demokratiska hälsa – när det hela dras till sin spets – av hur mycket rasism som finns i offentligheten. Ju mer rasism desto bättre.

Men det finns ett problem.

Mitt i stormens öga hittar vi Anders Behring Breivik, som liksom Auschwitz-Birkenau utgör ett facit av rasistisk agitation. Utøya, Lasermannen och Förintelsen är exempel på det pris mänskligheten tvingats betala för ohämmad ­rasism. Om detta – och mycket annat – skriver den norske antropologen Sindre Bangstad i en lysande och oumbärlig ny bok: Anders Breivik and the rise of islamophobia.

Tidigare verk om Breivik har i varierande grad fokuserat på Breiviks privata personlighet och då särskilt i vad mån han varit att betrakta som psykiskt sjuk. Men detta är ett i grunden helt ointressant blindspår, vilket Bangstad tydligt visar. Han tar i stället fasta på det relevanta: Samhällsmedborgaren Breivik – inte exkluderad från samtidens politik, utan tvärtom som exempel på en man i dess mitt.

Bangstad visar övertygande hur diskursen som åstadkom Breiviks massmord var en etablerad del av norsk politik långt innan 22 juli 2011. Men också hur samma rasistiska politik förstärkts efteråt.

Det rasistiska parti där Breivik varit medlem i så många år, varuti han erhållit politisk skolning och identitet – Fremskrittspartiet (Frp) – kom efter terrorn i regeringsställning. Bangstad lyckas förklara detta på ett spännande, trovärdigt och gripande sätt. Bangstads forskningsbaserade analyser är ett kirurgiskt instrument som skär genom en nationell förljugenhet, där Frp och ”norskheten” friskrivits från samhörigheten med Breivik.

Skräcken för ”muslimerna” fortsätter hetsas fram i Norge, vilket visades i somras då Frp-ministern Anders Anundsen skapade panik utifrån att en ”extrem extremistisk grupp” (!) islamister akut terrorhotade Norge. Anundsen hade försökt samma trick bara några veckor tidigare, utan framgång, men sedan gick det bättre.

Den terror som verkligen inträffade var dock inte islamistisk, utan rasistisk och drabbade de som det norska majoritetssamhället fördömer som ”icke-vita”. Till exempel 24-årige Daniel Pettersen, vars mamma är från Sydamerika, tolkades som ”muslim” i flygplanet på norska Sandefjords flygplats. Det uppstod skräck ombord. Planet var på väg ut mot startbanan när piloten återvände till gaten. Sex fullt beväpnade poliser rusade ombord och drog den helt oskyldige Daniel av planet. Så ser verklighetens terror ut i Norge.

Bangstad är mycket tydlig med att islamistisk terror existerar och är farlig, men poängterar också hur lika extremisternas världsbild är – både inom Frp och bland radikala islamister.

Faktum kvarstår: Den hatiska organisation som skolade Norges mest mordiska terrorist under efterkrigstiden är numera ett regeringsparti. Rasismen inom den radikala extremhögern har i dag en självklar plats i den ”normala” norska offentligheten, påpekar Bangstad. Den ledande tidningen Aftenposten städslade Breiviks huvudsakliga ideologiska inspiration – Peder Are ”Fjordman” Nøstvold Jensen – som essäist 2013. ”Tusentals norrmän delar hans idéer om islam och islamisering som ett ’existentiellt hot’”, skriver Bangstad.

Bangstad vänder sig kraftigt emot tanken att mer rasism i offentligheten innebär ökad demokrati. Tvärtom tystar rasismen samhällsdebatten, visar empirisk forskning. De som utsätts finner det säkrast att inget säga, eftersom de – på mycket goda grunder – fruktar att utsättas för våld.

 Bangstad påpekar att det aldrig har existerat en liberal debatt i vilken rasismen (som i grunden är politik) har mött sina motståndare i ett demokratiskt samtal med konstruktivt syfte. I stället finns en övervägande risk att situationen leder till ”mer högerextremistiskt våld och möjligen terrordåd i Norge och Europa”. Vi vet utifrån Förintelsen, Kambodja, Rwanda och Bosnien – liksom med utgångspunkt i Breivik – att denna hets ”vanligen föregår massmord och folkmord”.

Slutsatsen med utgångspunkt i forskningen blir, att rasistisk ”yttrandefrihet” innebär tystnad för offer och antirasister. Denna yttrandefrihetsfundamentalistiska ”demokrati” är ingenting värd, om dess resultat är att frånta utsatta minoriteter från deras medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Bangstad citerar den liberale filosofen Karl Popper: ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.”

Det handlar inte om ”censur”, det handlar om rätten att käfta emot och bekämpa barbariet. Även om rasisterna – understödda av sina beskyddare – älskar att kalla sig själva för offer.

Det är inte uniformerade nazister eller radikala islamister som hotar demokratin i Europa, påpekar Bangstad i bokens slutord. Dessa rörelser är alltför ”organisationellt svaga”. Det verkliga hotet mot den europeiska liberala demokratin utgörs av den ”exkluderande diskursen” från förment respektabla rasister i parlamentarisk kostym. Diskurser som görs respektabla av historielösa debattörer, som missförstått vad ”yttrandefrihet” och ”demokrati” innebär när de argumenterar för att öka rasismen i samhället.

Detta utgör en utmaning mot människovärdet. ”Samtidigt som vidrigheten hos 22 juli 2011 sakta, smärtsamt men säkert förpassas till det historiska förflutna, så kommer denna utmaning att förbli hos oss inom överskådlig framtid”, skriver Bangstad.

Årsdagen av Breiviks politiska handling uppmärksammas i Norge som den vore en naturkatastrof, med nationella sorgeceremonier. Det vore klokare i att minnas orden som tillskrivs Joe Hill: ”Don’t mourn. Organize!” Demokratierna har redan börjat falla i Europa. Kontinentens brunsvarta arv marscherar med tillförsikt mot ständigt nya segrar. Det mörknar mot natt.

FAKTA

SAMHÄLLE

Anders Breivik and the rise of islamophobia

Sindre Bangstad

Zed Books

Henrik Arnstad

ARTIKELN HANDLAR OM