ÅSIKT

Därför gör högern en sväng mot avgrunden

Liberalernas flört med främlingshatet sätter borgerlighetens själ på spel

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
BJUDER IN SD Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman vill samarbete med SD. ”Det är makthungern som talar”, skriver Petter Larsson. Foto:  Lars Hedelin
KULTUR

Moderaterna lanserade i går vidgade försörjningskrav för anhöriginvandring. Det är en gammal moderatidé, men tajmingen är osviklig: efter en höst där borgerlighetens intellektuella deserterat från antirasismen i sällan skådad fart, kommer nu det första partipolitiska gensvaret.

På bara ett par månader har ju debatten förskjutits dramatiskt. I oktober 2012 fick Agenda hård kritik för sin fråga om hur mycket invandring Sverige tål. I januari 2013 fick Tobias Billström löpa medialt gatlopp efter att ha pratat om flyktingar som volymer. Nu sägs det överallt.

Det började redan i valanalyserna. Motgiftet mot SD var att prata integrationsproblem, hette det. Svenska Dagbladets Sanna Rayman (14 sep) och Timbros Andreas Johansson Heinö krävde mer integrationssatsningar (Dagens Nyheter 15 sep). Expressens Malin Siwe klagade på att det kommer för många flyktingar till för små kommuner (18 sep). DN:s Maciej Zaremba krävde språktester (19 sep).

”Vill man se ett mindre SD bör man helt enkelt se till att migrationen inte bekymrar väljarna. Nyckeln till detta är integrationspolitiken”, sammanfattade Rayman.

Ett par socialdemokrater hakade på. Statsvetaren Bo Rothstein (GP 24 sep) lanserade bland annat stängda religiösa friskolor och språktester. Folkbladets politiska redaktör Widar Andersson föreslog regelrätta förhandlingar med SD (9 okt).

Anna Dahlberg
PM Nilsson
Tove Lifvendahl

Invandrarna är alltså det problem som måste lösas. Annars röstar Svensson på Åkesson. Tanken var – uttalat – att slå undan benen för SD, inte att föra den helt legitima diskussionen om vilka utmaningar som finns inom integrationspolitiken. Men i stället dukade man bordet. SD är ju så starkt förknippat med invandringspolitik att ju mer fixerad vid migration och integration som den politiska debatten blir, desto större chanser har de att växa.

I november inleddes nästa vindkantring. För att klara den integrationspolitik man några veckor tidigare placerat i centrum av debatten, måste nu också volymerna ner.

Reinfeldts öppna hjärtan-tal hade öppnat dammluckorna och gjort det legitimt att ställa välfärd mot flyktingar. Men svaret från borgerlighetens tidningstyckare blev inte öppna hjärtan, utan volymkontroll. Som slagträ används Migrationsverkets prognos om 95 000 asylsökande nästa år.

Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman varnar (8 nov) för de kostnader han tror att framtidens flyktingar drar med sig. Och inte blir det bättre av att de kommer från länder ”där religion och klankultur kommer före staten och myndigheternas påbud”.

Den 9 november högtidlighåller Svenska Dagbladets och Expressens politiska redaktörer Anna Dahlberg och Tove Lifvendahl Kristallnatten genom att var och en på sitt håll argumentera för minskad invandring. Dagen därpå följer Dagens Industris redaktör PM Nilsson efter och kräver minskade flyktingkostnader. Dagens Nyheters ledarsida försvarar i sin tur de övriga volymkontrollanterna mot ”misstänkliggörande”, och vill ”dryfta prioriteringarna i asylpolitiken” (13 nov).

Tillsammans målar de upp Sverige som ett naivt litet land där det varit fritt blås att få asyl och där näriga flyktingar väller in för att äta oss ur boet.

En bild som förstärks ytterligare av ett reportage i borgerliga tidskriften Neo (6/2014) som publiceras samma vecka, där anställda på Migrationsverket hävdar att mängder av flyktingar fuskar sig till uppehållstillstånd genom att till exempel ljuga om varifrån de kommer. Uppgifter som spreds vidare på ledarsidorna.

Det känns plötsligt mycket nära till den ruttna debatten om de apatiska barnen. Som om Sverige inte länge utvisat folk till Afghanistan och Irak. Som om inte rättsosäkra ålderstester kan avgöra ditt öde. Som om vi inte kastar ut barn som rotat sig här. Som om inte svårt sjuka gamlingar vägras uppehållstillstånd.

Därför krävs nu ”en tredje linje i den svenska flyktingdebatten – en som försvarar mångfald och solidaritet, men som samtidigt inser att det krävs ett visst mått av realism kring vår kapacitet att ta emot” skriver Dahlberg. ”Vore det inte läge för en position mellan MP:s aningslöshet och SD:s fantasiljarder?” föreslår SvD :s Per Gudmundson (10 nov).

I ena hörnet SD. I andra hörnet MP, alternativt alla de andra. Den rätta vägen går alltså mittemellan rasism och humanism? Så låter man Åkesson bestämma politikens centrum.

Det är ingen ideologisk främlingsfientlighet som ligger bakom utfallen. Det är inte den svenska kulturen eller den ariska rasen man vill värna. Jag är till och med tveksam till om volymkontrollanterna egentligen vill få ner volymerna.

Den som på allvar vill minska flyktinginvandringen har ju bara en grupp att angripa: de som flyr för sina liv och deras anhöriga. Av de 95 000 asylsökande som Migrationsverket räknar med 2015 kommer åtta av tio från länder som Syrien, Irak, Gaza, Afghanistan, Eritrea och Somalia. Det är dörren till de slakthusen man måste stänga.

Men alla debattörerna bedyrar att det inte är tanken. Och jag kan heller inte tänka mig att de vill lämna FN:s flyktingkonvention, vilket vore nödvändigt för att börja prata om ”tak”.

Dahlberg är mest konkret och föreslår bland annat snabbavslag till romer från västra Balkan, kamp mot svarthandel med arbetstillstånd, och att man, i avskräckningssyfte, bara ger tillfälliga uppehållstillstånd – om hemlandet åter blir säkert ska flyktingarna åka hem.

Men inget av hennes fem förslag skulle påverka antalet asylsökande på något avgörande vis.

Därför är detta delvis en fejkdebatt. Man pratar populistiskt om minskade volymer, men vet att politiken är bakbunden. Det egentliga syftet är ett annat: att skydda den egna plånboken.

”Om utvecklingen fortsätter så som Migrationsverket antar kommer kostnadsökningen hindra önskvärda reformer och tvinga fram skattehöjningar” skriver till exempel PM Nilsson.

De är helt enkelt rädda att socialdemokraterna på socialdemokratiskt vis ska finansiera flyktingmottagning, bostäder, socialbidrag och arbetsmarknadssatsningar med höjda skatter.

Men framför allt använder man flyktingarna som argument mot jämlikheten. ”Det finns, inte minst från den rödgröna regeringen, en avog inställning till enklare tjänstejobb. Det gör att vi är dåligt rustade inför att snabbt kunna hjälpa dem att komma i arbete, som kommit hit med låga meriter”, skriver Lifvendahl.

”En mindre sammanhållen lönestruktur är absolut nödvändigt … Hyresregleringen och andra hämmande detaljregler bör i liberal anda fasas ut så att vanliga prismekanismer får styra utbudet”, ekar Maria Ludvigsson (SvD 18 nov).

Så har borgerligheten alltid resonerat, i trygg förvissning om att det aldrig är de själva eller deras barn som ska vända hamburgare till svältlöner.

Men nu har de fått ett rejält slagträ i form av 95 000 flyktingar, som de inte tvekar att svinga.

Trots att det knappast finns ett bättre sätt att mata främlingshatet än att använda flyktingarna som lönepressare. Och trots att en stor låglönesektor bemannad av invandrare och en marknadiserad hyresmarknad, som effektivt utestänger alla med låga inkomster från innerstäderna, är själva definitionen av den segregation de säger sig vilja bekämpa.

Än så länge håller de politiska partierna, bundna vid den migrationspolitiska överenskommelsens mast, emot ledarsidornas sirensång. De vet mycket väl att varje legitimering av Sverigedemokraterna och varje anpassning till deras politik riskerar att leda ut på den isgata som slutar i en dansk situation – där ett enda parti, lilla grönröda Enhedslisten, i dag kan kallas anständigt.

Gårdagens besked om anhöriginvandringen från Moderaterna är den första signalen om att det kan ändras.

Och bland kommunpolitikerna stiger mullret.

Centerpartister i Svenljunga och folkpartister i Landskrona och Ljusdal har luftat idéer om samverkan med SD. Men framför allt är det bland moderater det knorras. Inför utsikten att en ny partiledning kan tänkas byta kurs, ifrågasätts isoleringen av SD i kommuner som Sigtuna, Ale, Ånge, Lysekil, Höör, Torsås, Gnesta, och Vingåker.

Mest betydelsefullt var när Skånemoderaternas mäktige ordförande Lars-Ingvar Ljungman i slutet av oktober förordade samarbete med SD.

Kommunerna måste ju regeras. Kanske kan man samarbeta i andra frågor än migrationen. Så säger de. Det är makthungern som talar.

Det är en strid om borgerlighetens själ som rasar denna höst, där de intellektuella pressar på för en högersväng. Det står och väger.

I den striden är vänstern och socialdemokratin förpassade till åskådarplats. Man kan skälla ut och mana på, men är i praktiken maktlösa. Därför är varje konservativ och varje liberal antirasist just nu oerhört viktig. Bara borgerliga politiker och opinionsbildare kan stoppa de egna. Bara borgerliga väljare kan straffa dem.

Som Expressens kulturredaktör Jens Liljestrand skrev dagen efter valet: ”Kampen mot de bruna är nu en kamp om den svenska borgerlighetens framtid. Nu lämnar vi köpcentret och går ut på gatorna. Ansvaret är vårt.”