ÅSIKT

Moa Martinson – modernist & feminist

Hennes skarpa skildringar av klassamhället visar hur det deformerar allas våra relationer

Krutgumma Författaren Moa Martinson, född Swartz, fortsätter att inspirera. I år är det 50 år sedan hon dog. Foto: Erik Conard/Scanpix
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ebba Witt-Brattströms avhandling om Moa Martinson förminskade författaren, anser Altstadt.

Moa Martinson föddes allhelgonaafton 1890 som oäkta dotter till en tonårig tjänsteflicka. När hon dog för jämt 50 år sedan var det som en våra mest kända proletärförfattare. Hennes självbiografiska barndomsberättelse Mor gifter sig från 1936 blev min första vuxenbok när jag var elva år, och sedan dess har hennes berättelser följt mig likt en hotande skugga. Moa skildrade Fattig-sverige, en värld som inte längre finns, men hon visade mig därmed att vår relativa jämlikhet inte är något självklart tillstånd för ett samhälle.

Ebba Witt-Brattström vände sig i sin hyllade och inflytelserika avhandling Moa Martinson: Skrift och drift i trettiotalet (1987) mot 70-talets nyfeministiska kritiker som förminskade modernisten Moa Martinson till en syster/modersfigur, till förnamnet Moa. Men Moa har alltid varit Moa för mig, så även nu. Det är få författare förunnat att bli du med sin läsekrets.

Och Moa inbjuder till sympatiläsning. Hon hamnade som ung mamma i samma fattiga ”anonyma helvete” som sin mor. Men Moa bildade sig, engagerade sig i syndikalisterna och kommunalpolitiken. Torpet Johannesdal i Sorunda socken hölls öppet för politiska möten och hon blev en välkänd skribent i den tidens vänsteroffentlighet.

När två av hennes barn drunknade 1925 gick skvallret på bygden att det var ett rättmätigt gudsstraff för ”bolsjeviken”. Något år senare sprängde sig hennes alkoholiserade man i luften efter en depression.

1928 flyttade den blivande författaren Harry Martinson in på torpet och en tid av ömsesidig inspiration och umgänge med de banbrytande proletärförfattarna inleddes. ”Esteten Martinson som aldrig gjorde ett handtag”, blev dock Moas bittra sammanfattning av kärlekshistorien. Hon debuterade sent vid 43 års ålder 1933 och blev med åren något av en landsmodersgestalt.

”Mor gifter sig” består av en mängd olika aldrig tillrättalagda röster. Redan som barn fascinerades jag av flickan Mias sammansatta figur: bigott/­tolerant, empatisk/kallhamrad, egoistisk/generös, högfärdig/kuschad. Mia ser exempelvis att även den ynkligaste av alla, den nioåriga Kvast-Minas Hanna i fattigstugan, utnyttjar sin underordnade posi-tion genom att lura av gummorna sympati och gubbarna några kopparslantar.

När jag sedan mötte Moa i Ebba Witt-Brattströms tolkning, som har kommit att normera förståelsen av Moa Martinson och hennes verk, blev det en chock. Hennes ambition är att upprätta Moa och föra henne och läsarna in i en ”litterär gemenskap som litteraturhistorieskrivningen hittills hållit dem utanför”.

Det sker genom psykoanalytisk teori och en symbolmättad tolkningsvärld som fördunklar den mångkomplexa Moa-världen. Witt-Brattström definierar exempelvis Mia-gestalten med det freudianska påhittet ”den oidipala proletärflickan”, som konkurrerar med styvfadern om moderns kärlek.

”Mor gifter sig” inleds med att den sjuåriga Mia, efter att ha varit utackorderad, får sin första ensamma stund med mor, i det första gemensamma hemmet. Sedan kommer styvfadern hem och fylleri, fattigdom och ständigt flyttande blir Mias vardag. Men hennes längtan till den enda eftermiddagen blir i Witt-Brattströms tolkning oidipal; en djuppsykologisk drift utan sociala eller materiella förtecken.

I debutromanen Kvinnor och äppelträd (1933) försöker revolutionären Sally och hennes väninna Ellen överleva trots pengabrist och supiga karlar. Men det är kopplingen mellan kvinnokropp, natur, jord, födsel, liv och död som är central för Witt-Brattströms analys. Hon antar exempelvis att Moa via Fogelstadkretsen influerats av myter, vilket gör att Witt-Brattström tolkar mor Sofi som en symbolisk urbild av moder jord och Sally och Ellen benämns som månmödrar.

När Ellen en natt fylls av begär till sin man som misshandlat, nästan våldtagit, henne men sagt förlåt visar månen, enligt Witt-Brattström, sin manliga befruktande sida. Trogen sin psykoanalytiska tolkning kopplar Witt-Brattström ihop Ellens ovilja att ligga med sin man med hennes renlighetsiver till en neuros. Trots att det är rationellt att vilja hålla stugan ren, ett nästan omöjligt hederstecken för arbetarkvinnor, och att neka en full hårdhänt man sex.

Witt-Brattström använder även ett psykoanalytiskt grepp för att förklara 30-tals-kritikernas nedvärdering av Moas verk och det faktum att de manliga proletärförfattarna och deras roman-­figurer lämnar modern, hemmet och ursprunget. Det handlar, enligt Witt-Brattström, om mäns ursprungliga äckel mot kvinno/moderkroppen. Men psykoanalytisk terminologi kan svårligen få oss att förstå Moas öde. Hon kunde som ung mor aldrig genomföra någon klassresa och under hela sitt liv förblev Moas mor ett ovärderligt stöd, både emotionellt och materiellt.

”Esteten Martinsson som aldrig gjorde ett handtag.” Det var Moa Martinssons sammanfattning av relationen med Harry Martinsson. Foto: Gunnar Tingsvall

Witt-Brattströms analys leder till kroppsfixering och kvinnomystik. Hon sammanfattar Moa-världen med freudianska formuleringar och dualistisk symbolik. Hennes läsart får då samma konsekvenser som det hon anklagar 30- och 70-talens kritiker för –hon förminskar och reducerar Moas författarskap. 

Moa ville skildra ”livets tusen komplikationer” och hennes styrka som författare är den socialt skarpa skildringen av ett patriarkalt mångskiktat klassamhälle. Hon visar på en komplext diversifierad mänsklig moralkatalog i en tid innan solidaritet och goda värderingar hade slagit igenom som samhälleligt normsystem.

I Moas värld står den ständigt närvarande skammen i centrum för människors relationer. Mias mor skäms för sin syster Charlott som har nitton timmars arbetsdag bara för att få råd med fina kläder. Och höjden av pinsamhet, att åbäka sig, är hennes kyrkbröllop. När torparfruarna vägrar dricka kaffe med snickarfrun då dottern har sällskap med fabrikörssonen beror det inte på någon klassolidaritet utan på att dottern begått ett pinsamt normbrott. Arbetarna som framställer finpapper är inte du med dem på pappersbruken. När morbror Janne försöker tala till de strejkande arbetarna, som skingras av ridande polis, ser de ner på honom då han bara är en tillfällighetsarbetare. Den fattigaste av de fattigaste föraktas och stöts ut av dem som har bara lite mer.

Men Moa låter även gemenskapens glädje blixtra och upprätta människan. Den hisnande känslan av att få höra till, att bli inbjuden, att få och ge gåvor. Någon stryker sin hand över hår eller kind. Ett beröm, ett vänligt ord, en gest och plötsligt öppnas portarna för hopp och glädje.

I Livets fest bjuder pigan det utstötta statarparets dotter till tjänstefolkets gårdskalas, en familj som blivit till åtlöje för sin renlighets skull. De blankar till och med träskorna och avslöjar därmed att de inte har andra skodon. Familjen upprättas av pigan som menar att deras kyffe är det vackraste rum hon sett. Ljusglimtar som Moa medvetet och skickligt utnyttjar för att vi ska känna en tro på gemenskap och människors möjligheter.

Moa visar oss hur klassamhället och patriarkatet deformerar allas våra relationer.  Omänskliga platser skapar omänskliga människor, är Moas läxa. Det var inte fattigdom och slit som en gång förde människor samman utan våra gemensamma drömmar om en bättre framtid. Och det samhälle Moa skildrar skymtar bakom våra i dag privata drömmar om konsumtion och karriär.

ARTIKELN HANDLAR OM