ÅSIKT

Författare som retar luktminnen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Luktsinnet, vårt äldsta sinne, är starkt kopplat till minne och känsla. Luktnerven kopplar direkt till amygdala, som är hjärnans centrum för känslor. Synminnen är prioriterade i hjärnans organisation av sinnesintryck, och mycket ­exaktare ­ i våra personliga minnesarkiv, men luktminnen är kraftfullare.

Ta en roman, vilken som helst, med miljöer, platser. Författare använder lukterna som en skjuts in i inlevelseugnen. Som Richard Ford (69), som inleder sin sista roman om den nu åldrande Frank Bascombe, så här:

”Säregna dofter bärs fram med den byiga, vintriga vinden från The Shore denna morgon två veckor före jul. Blomsterkransar på ett hotfullt hav väcker förväntningar hos dem som inte är på sin vakt.”

Redan här, i romanens allra första mening anas ödeläggelse, död, inte bara orkanen Sandys utan också det som väntar Frank (och alla andra pansjisar).

Det lätt makabra spetsar uppmärksamheten: ”Det är naturligtvis bouqeten hos ­omfattande husreparationer och renoveringar. Nysågat timmer, ren, vit PVC, lutluktande betong, stickande tätningsmedel, söt tjärpapp och denaturerad sprit. Pikant stärkelseaktig Tyvek blandad med havets inslag av svavel och stanken från land vid Barnegat Bay.”

Franks näsa leder rakt in i amygdalas ­uråldriga vishet som konstaterar: ”Det är den totala katastrofens vind”.

FAKTA

 DOFTSPÅR 2

ARTIKELN HANDLAR OM