ÅSIKT

Att inte ha något att strida mot är deras mardröm

”En tidlös sorgsenhet flammar upp i min fars ansikte" – journalisten och författaren Mustafa Can om terrordådet mot Charlie Hebdo

Foto: THIBAULT CAMUS
VI ÄR INTE RÄDDA Tusentals människorsamlades i veckan i Paris för att visa sitt stöd för de tolv människor som dödades vid terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Mustafa Can.

Jag sitter vid min 86-årige fars sida, där han ligger på en brits och väntar på sin tur medan personalen stressar mellan rummen och britsarna i den överfulla korridoren. Det är först där, på Södersjukhusets akutmottagning i Stockholm, som jag läser om massakern på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion.

Far har fallit två gånger på kort tid.

Han har haft en mindre blödning i hjärnan. Han pratar om yrseln, rynkorna, den värkande ryggen, de onda knäna och de stela höftlederna.

Han är mycket rädd.

Och han är sentimental.

Han minns nu ungdomen i ett annat land. Barndomens dofter och smaker, ljud och ljus, sägner och myter. Utvandringen och drömmarna om ett bättre liv. Mötet med det nya landet i slutet på sextiotalet. Krockarna när fattig förtryckt historia mötte en rik, fri och välmående västerländsk framtid.

Fabriksgolvet och den utslitna kroppen.

Den produktive mönstermedborgaren som ofta möttes av misstänksamhet, men som ändå alltid försökt bekräfta sitt värde. Främlingen som ändå alltid bedyrade sin lojalitet till Sverige och lagarna, alltid visade sin kärlek till landet och folket som tog emot honom och senare hans familj.

Och att åldras i exil, hur kroppen är i ett land, men tankarna i ett annat.

Om än långsamt väller tankar och minnen fram.

– Framtiden, säger han med ett resignerat ansikte, har redan varit.

Det är som om han för bokslut över sitt liv.

Jag lyssnar, oförmögen att trösta min gamle far. När han med vidöppen mun förlorar blicken någonstans långt borta slår jag på mobilen och kollar nyheterna.

Med vilka adjektiv ska man beskriva galenskapen i Paris?

Jag förklarar vad som hänt för far, som undrat varför jag plötsligt blivit så blek.

En tidlös sorgsenhet flammar upp i hans ansikte. Han sänker hakan mot bröstet och blundar. Ber mig sen att lägga honom på sidan, med ansiktet mot den kala sjukhusväggen.

Drygt en halvtimma senare vill han sitta upprätt och ber mig berätta om vad tidningarna skriver. Terrorattack mot det öppna samhället, mot det fria ordet, mot yttrandefriheten, mot demokratin.

– Alla högtidsorden är sanna, men… de främlingsfientliga partierna i Europa, rasister överhuvudtaget, och fundamentalisterna, måste alla vara lyckliga idag. Våldet bekräftar bägges världsbild.

Vi samtalar om hur de extrema förklarar sin extremism: i en söndersliten värld är den nödvändig för att nå ett slutgiltigt lugn. Men det är inte lugnet utan avgrunden som är de extremas dröm. Ty att inte ha något att känna sig kränkt över, något att strida mot, är deras mardröm.

Och hotet är så stort, så nära, så skräckinjagande att ingen plats finns för kompromisser. Varken den ena eller den andra sidan vill att vi – med olika trosinriktningar, olika ideologier och hudfärger – ska finnas här och vandra och andas på samma gator, torg, bussar, arbetsplatser, kaféer eller... samma sjukhuskorridorer.

Far sväljer några gånger, tar sig för huvudet och sänker det mellan skuldrorna och mumlar något ohörbart.

Förutom när han vill ha hjälp med att ändra ställning eller ber om lite vatten är vi tysta. Först tio timmar senare, efter att läkaren förklarat vad magnetröntgen visar och jag hjälpt far på med kläderna, håller han om mina axlar och säger:

– Moskébränderna den senaste tiden har gjort mig mycket ledsen. Men vad är tre moskébränder mot tio mördade journalister? Även om en råare ton urholkar förtroendet mellan människor… vad är tusen moskébränder mot en enda mördad satirtecknare, hur ledsen jag än blir över provocerande karikatyrer på Muhammed? Inga tempel i världen är värda ett människoliv. Liv går alltid före värden och övertygelser.

Jag ber far, som bett fem gånger om dagen i nästan hela sitt liv, att inte hetsa upp sig. Men han fortsätter.

– Terroristerna mördade inte bara tolv oskyldiga människor. De hjälpte i dag till att sätta eld på tusen moskéer. Och de har skapat Muhammedkarikatyrer hundra år framåt.

Jag leder far mot utgången. Han hukar sig, möter inga blickar utan tittar ner i golvet. Halvvägs i korridoren sätter han sig i en stol för att vila. Han suckar ljudligt och frågar:

– Vilket namn har den känsla som man vill beskriva när man slutligen inser att hoppet varit förgäves?

Uppgivenhet… missmod, försöker jag.

– Kanske det. En kamp mellan galenskap och förnuft pågår. Men galenskapen slår mot oss från alla håll. Judar, samer och du och jag, hur länge vi än har bott här, kan visst aldrig räknas som svenskar. Och…

Och vad?

– Kanske skulle någon tolka mitt ”men” som illvilligt men ”de”… ja, ”de” dödade även mig i den där attacken.

Det är sällan jag sett far gråta men nu sitter han på en stol i en korridor på en akutmottagning i Stockholm med tårar i ögonen medan blötsnön faller från himlen. 

Jag sätter mig bredvid honom.

– Far, se dig omkring. Undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och underläkare och narkosläkare och ambulanspersonal från så många olika länder. Alla de som går och springer omkring och får det att fungera… oavsett ursprung och religion.

– Försöker du trösta mig, avbryter han.

– Kanske det! För lika lite som andra extremister satte mördarna världen i brand med terrorn i Paris. Världen kommer att återfå sina konturer. Den återfår alltid sina konturer.

Med rödsprängda ögon skakar han överseende på huvudet och svarar:

– De konturerna ger oss inte de oskyldigt mördade tillbaka. Det är för sent att trösta mig nu… Kanske är det förmätet av mig att säga det, men jag dog i Paris igår.

Mustafa Can