ÅSIKT

Monstruöst om Frankenstein

Läbbigt lågt av Mazzarellas om skräckikonen

Boris Karloff som Frankensteins monster.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Mary Shelley.

Mary Shelleys roman Frankenstein: eller den moderne Prometheus från 1818 är en av mina älsklingar. Och historien om hur nittonåringen fick idén, under en åskmullrande sommarnatt 1816 vid Genèvesjön tillsammans med diktarna Shelley och Byron och läkaren Polidori, är en av litteraturhistoriens mest kända anekdoter.

Tänk dig då min skälvande förväntan när jag slog upp pärmarna till litteraturvetaren och kritikern Merete Mazzarellas senaste bok Själens nattsida: om Mary Shelley och hennes Frankenstein. Tjong i ballongen, här blir det åka av! tänkte jag.

Vilket WOW! att få ägna fler timmar med mina sötnosar! Kanske lära något jag inte visste! Få nya perspektiv på författaren och texten! Låta mina tolkningar och läsningar knytas upp och knytas ihop i nya mönster genom en annan läsare.

Och tänk dig då, vidare, min förtvivlan när Mazzarellas text inte alls motsvarade mina förväntningar idémässigt och dessutom visade sig dåligt redigerad och slarvigt skriven. ARGH!

Gamla, ärevördiga förlaget Atlantis, snälla ni: vart tog er omsorg om texten vägen? BUHU!

Hur kan ni låta en essä på inte mindre än tre ställen berätta samma historia, om hur författaren haft en läsecirkel kring romanen Frankenstein med grupper av läkarstudenter? Hur kan ni inte kräva större stringens och djupare diskussioner av källor och litteratur och de olika versionerna av Shelleys roman? Hur låta en text förfalla till tveksamma tolkningar, svajiga fakta och slapp psykologism? AJA-BAJA!

Det är förlaget som bär det yttersta ansvaret för den sortens brister, inte författaren, det bör hållas i minnet. Det är inte Mazzarellas fel att Atlantis ger ut vad som rimligen är det allra första utkastet till hennes bok. Hon måste vara lika WHATTAFUCK? som jag.

Mazzarella lever sig in i sina karaktärer, ibland är det som att hon tror att hon är tjenis med dem. Tyvärr låter hon inte karaktärerna leva sig in i henne. Hon bara projicerar sig själv och sina värderingar på dem. Hon pratar omkull dem.

När det kommer till genus, blir det BANG! extra tydligt. Där ser Mazarellas trop ut så här: män slår sina lovar runt kvinnor, de ljuger, snärjer, förför, övervinner, utnyttjar, sviker, bedrar och lämnar sina stackars offer. Att kvinnor skulle kunna vara kåta och ändå vilja behålla sitt oberoende är en tanke författaren helt är oförmögen att tänka.

Inte överraskande slutar också boken med en sorts HURRA FÖR ÄKTENSKAPET! Syftet med detta är att motverka karlarnas hänsynslösa brunst och lögnen om den fria kärleken som bara drabbar kvinnorna och i synnerhet de stackars barnen. Här drivs förvirringen så långt att förlaget tillåter författaren att använda absurda uttryck som ”utomäktenskapliga par”.

Älskade läsare: skaffa dig ett ex av Mary Shelleys underbara Frankenstein och en av de fina biografierna där du kan fördjupa dig i historien om denna enastående människa och hennes grymma verk.

Glöm att Merete Mazzarellas bok någonsin har funnits.

FAKTA

SAKPROSA

Själens nattsida - om Mary Shelley och hennes Frankenstein

Merete Mazzarella

Atlantis

ARTIKELN HANDLAR OM