ÅSIKT

Karikatyrerna lika fel som judevitsar

Terrorattacken ändrar inte inställningen till Muhammed-bilder

taggad manifestation En av miljontals deltagare i manifestationen mot terrorvåldet i Paris i söndags. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I mitten av sjuttiotalet gjorde Rainer Werner Fassbinder filmen Rädsla urholkar själen – en smärtsam berättelse om en medelålders städerska som inleder ett förhållande med en betydligt yngre arabisk gästarbetare.

Deras relation bemöts med intolerans av familj och grannar. Städerskans kolleger tar avstånd från henne och väljer att äta sin lunch på ett annat ställe i den trappuppgång där de annars brukade sitta tillsammans.

Så händer något – och plötsligt accepteras städerskan. Hon bjuder in sina forna fiender till sitt hem och visar upp sin arabiske älskare som om han var en nyinköpt möbel: Känn på hans muskler. Är han inte tjusig?

Städerskan har förlorat sin kamp för frihet och hennes kärlek till den arabiske gästarbetaren skitats ned – även av henne själv.

Men vad hade hon för val?

Fassbinders sätt att beskriva människan som fången i ett förtryckande samhälle är än i dag oöverträffat. Alla är fjättrade – och ofta medvetna om det, vilket inte gör saken bättre. Medvetenheten om fångenskapen innebär en frånvaro av illusioner och en övertygelse om att inget går att förändra. I stället gäller det att leva sitt liv på ett så uthärdligt sätt som möjligt – trots att det innebär ett liv i ofrihet.

Fassbinder talade inte om val – utan om omöjligheten att göra dem i den sociala kontext som är den västerländska.

Hade han rätt?

I kölvattnet kring terrordåden i Paris är det redan efter några dagar lätt att se dess konsekvenser. På Facebook talar mina kontakter om behovet att häda. Inte bara islam föraktas – utan all religion. Tanken att man kan vara icke-troende men samtidigt respektera de troende tycks vara död.

Det värsta man kan säga i dag är att man fortfarande inte är beredd att publicera Muhammed-karikatyrer – en åsikt som tidigare var accepterad, eftersom publicering av dessa innebär att man kränker inte bara militanta islamister – utan även troende muslimer i största allmänhet.

Att säga att man inte vill publicera just dessa av Charlie Hebdos teckningar betraktas av vissa som att rättfärdiga morden på tidningens tecknare.

För mig är det annorlunda. Att fortfarande – efter detta terrordåd – inte publicera karikatyrer av profeten Muhammed innebär att jag strävar efter en privatmoral som inte tar hänsyn till våldsverkare.

För om jag publicerar karikatyrer av Muhammed – ska jag då inte även börja dra judiska vitsar och bögskämt?

Eller ska jag agera i enlighet med min tidigare övertygelse: Den kränkte har åsiktsföreträde. En judisk vits ska dras av en jude. Och bögskämten är bögarna förunnade.

I fallet med Muhammed-karikatyrerna blir det ännu mer komplicerat, eftersom det muslimska avbildningsförbudet exi­sterar – om vi utgår ifrån att så är fallet. Det finns olika åsikter i den frågan och den för dagen mest populära är att ­avbildningsförbudet är en bluff – en syn på islam som bara tillämpas av extremisterna. (Svenska Dagbladet 8 februari 2006)

Men för en muslim som tar avbildningsförbudet på allvar är det omöjligt att reagera på en Muhammed-karikatyr genom att måla en egen bild av profeten. Den sortens försvar – som för oss är helt självklart – är för denna muslim otänkbart.

Detta vet var och en som gör en Mohammed-karikatyr. Den är det ultimata maktspråket: Det här kan vi göra. Men inte ni. Ni är besegrade.

Attacken mot Charlie Hebdo beskrivs som en attack mot yttrandefriheten – och så förhåller det sig naturligtvis. Men vad man glömmer är att man talar om en yttrandefrihet som är förunnad oss västerlänningar. För en muslim som anser att avbildningsförbudet existerar finns den inte – och den verkar heller inte vara särskilt efterfrågad.

För denna muslim är det inget problem att man inte får avbilda profeten.

Problemet uppstår när icke-muslimer börjar göra det.

Så hur löser man detta problem? Förhoppningsvis inte genom att i ett land där det kryllar av främlingsfientliga högerextremister rusa in på en tidningsredaktion och skjuta ihjäl några serietecknare. Det är inte bara oförlåtligt – det är dessutom korkat.

Men det är just det som har hänt.

Fassbinder hade kunnat göra mycket av detta. Det går inte att protestera mot förtrycket – eftersom man själv är en del av det och eftersom det är en fångenskap man inte kan bryta sig ut ur.

Det fria valet existerar inte. Det enda som existerar är den egna rollen i en social kontext man inte kan förändra: Makten går inte att bekämpa. Vi försöker inte ens. Vi skjuter ihjäl några konstnärer i stället.

När Baader-Meinhof ligan var aktiv under 70-talet var målet med attentaten att den förtryckande staten skulle visa sitt rätta ansikte – det ansikte man ansåg dolde sig bakom den demokratiska ytan.

Jag är inte så säker på att terroristerna i Paris hade samma tanke. Men om vi inte ser upp så blir effekten densamma som den Baader-Meinhof såg framför sig.

Och den Fassbinder förutspådde i sina filmer.

Mer förtryck. Mindre fri vilja.

Det är svårt att inte ta del av den stora manifestationen mot terrordådet mot Charlie Hebdo utan att bli berörd. Men jag frågar mig ändå: De andra offren då? De som inte var serietecknare? De som bara råkade befinna sig på Charlie Hebdos redaktion, och de som sköts ihjäl i den judiska matvarubutiken?

Vilka var de? Förtjänar inte även de att bli sörjda och morden på dem fördömda?

Självklart, säger de flesta. Men de får inte plats just nu. Vi sörjer dem som gjorde det som var oacceptabelt för islamister. De andra hinner vi liksom inte med.

Det finns säkert många som kommer att ändra sin inställning vad gäller avbildningsförbudet av profeten Muhammed – just på grund av terrordådet mot Charlie Hebdo.

Själv tänker jag inte göra det. Jag tänker försöka motbevisa Fassbinder – och vara trogen den övertygelse jag hade innan attentatet mot Charlie Hebdo genomfördes.

Jag tänker inte publicera Muhammed-karikatyrer. Jag tänker också avhålla mig från att dra judiska vitsar och dra bögskämt. För om jag inte är trogen denna övertygelse har våldet, ofriheten och förtrycket vunnit.

Min yttrandefrihet är den jag väljer själv.

Carina Rydberg

ARTIKELN HANDLAR OM