ÅSIKT

”Provokationen är omistlig i ett öppet samhälle”

Mikael Wiehe tilldelas Lenin-priset på 100 000 kr

Mikael Wiehe (född 1946) får Leninpriset på 100 000 kronor. Jan Myrdals lilla pris på 10 000 kr går till författaren Sara Beisher. Foto: Mikael Fritzon
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Terrordåden i Frankrike som hittills krävt sjutton människors liv (plus terroristernas) fyller oss med ursinne, avsky, sorg och fasa. Ursinne över terroristernas angrepp på den yttrandefrihet som är en - grundpelare i - det vi menar med en civiliserad värld.

Avsky inför fanatikernas totala förakt för människoliv när de avrättar fullständigt oskyldiga människor. Sorg över de mördade journalisterna och de dödade bland gisslan och deras anhöriga. Och fasa inför tanken att denna typ av attacker kanske är en del av den framtid som väntar oss.

När de första reaktionerna på de bestialiska morden har lagt sig borde det kanske också finnas tid för eftertanke och plats för vidgade perspektiv.

Kanske skulle vi då i föremålet för vårt ursinne också kunna innesluta de skoningslösa militära angreppen på till exempel Afghanistan, Irak och Libyen som har orsakat hundratusentals döda civila och där människor nu tvingas leva utan elektricitet, utan vatten, utan sjukvård eller undervisning, där kvinnorna inte vågar gå utanför hemmet och där etniska motsättningar hotar att slita sönder länderna. Demokrati och yttrandefrihet är där ouppnåeliga hägringar i ett av sjukdomar och våld härjat ruinlandskap.

Kanske vore det också möjligt att i vår avsky inkludera de fängelser och ökända tortyrcentraler som Baghran-basen i Afghanistan, Abu Ghraib-fängelset i Irak och fängelset på USA:s bas i Guantanamo Bay på Kuba- för att bara nämna de mest kända - där människor som anses hota oss, utsätts för de mest utstuderade grymheter.

Och kanske skulle vår sorg också kunna gälla de civila i Pakistan och Jemen som faller offer för de urskiljningslösa drönaranfallen eller de kvinnor och barn i Gazaremsan som bränns levande av de israeliska fosforbomberna.

Och möjligen skulle också fasan kunna väcka vår medkänsla med de invånare i till exempel Syrien och Irak som är värst utsatta för den islamistiska terrorn och som varje dag tvingas leva i den verklighet vi nu fruktar.

Vi borde också kunna påminna oss de spirande demokratirörelser som efter andra världskrigets slut uppstod i Iran, Irak, Syrien, Egypten, Tunisien och Algeriet och hur de med hänsynslös brutalitet offrades av det som då kallades ”Den fria världen” till förmån för den billiga olja som mutade muslimska despoter tillhandahöll. De despoter som nu i en historiens ironi är de främsta finansiärerna av den islamistiska terrorn. Och när vi med rätta förfasar oss over Islamiska Statens offentliga halshuggning av motståndare borde vi inte glömma att samma offentliga halshuggningar tillämpas i Saudiarabien, en av västs trogna allierade.

Och i Sverige, där vi nu alla är Charlie och lyfter våra pennor till försvar för yttrandefriheten, var det inte länge sedan man förföljde, hånade och antisemitstämplade Lars Hillersberg, en konstnär som verkade i exakt samma tradition som Charlie Hebdo, som vi nu hyllar.

Må alltså vårt ursinne, vår avsky, vår sorg och vår fasa inte förlama oss eller tysta oss. Men vi får inte heller låta dessa våra känslor förblinda oss.

I Expressen ondgör sig nu Gunnar Hökmark över Jan Myrdals stora pris, ”Leninpriset”, som jag i år tilldelats.

Jan Myrdal är en av de författare som betytt mest för mig i mitt liv. Det är också Sven Lindqvist. Mattias Gardell var en av de första i Sverige att varna för det utbredda bruket av tortyr i ”kriget mot terrorismen”. Maj Wechselmann är svensk dokumentärfilms Grand Dame och Roy Andersson en av Sveriges internationellt mest kända regissörer. Maj Sjöwall och Jan Guillou tillhör våra mest lästa författare. Jan Guillou är dessutom en av våra skarpaste debattörer.

Alla har de tilldelats Jan Myrdal-sällskapets Stora pris. Tillsamman med Eija Hetekivi Olsson, Martin Schibbye, Jenny Wrangborg, Gabriela Pichler, och Kajsa Ekis Ekman bildar de en sorts kulturens kommandotrupper, ständigt inblandade i skärmytslingar med överhet och etablissemang.

Att Lars Diding, som står för fiolerna har gett det stora priset namn efter Lenin och det mindre namn efter Robespierre är naturligtvis en provokation! Och just provokationen är ju, som vi lärt oss av den senaste tidens fruktansvärda händelser i Frankrike, en omistlig del av demokratin och det öppna samhället.

Att ha tilldelats detta pris och att få tillhöra denna illustra skara är en ära!

Mikael Wiehe

ARTIKELN HANDLAR OM