ÅSIKT

Tjurskalle i världsklass

Olav H Hauges poesi lika bister och korthuggen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Olav H Hauge

POESI Den norska poeten Olav H Hauge (1908-1994) är ett slags Slas för fjällen. Länge och tjurskalligt levde han mol allena i sitt barndomshem i Ulvik vid Hardangerfjorden, innan han mötte kärleken i form av textilkonstnären och illustratören Bodil Cappelen.

”Bodil flytte hit for eit år siden”, skriver han i ett brev återgivet i Jan Erik Volds Under Hauges ord från 1994. ”Ho vil vere her, segjer ho.”

Lika bister och korthuggen är också Hauges poesi, även om den mot slutet lånade sig till ett eller annat glatt utropstecken.

Mest diktade Hauge om det som fanns närmast till hands, om vädret och naturen, och om släggan som man tar till ”bara när det gäller”. Eller om sådant som att stå: ”Jag står jag, seddu. / Jag stod här i fjol med jag, seddu. / Jag lär allt stå här jag, seddu.”

I dagarna ger ellerströms förlag ut Hauges Gängelstrån, en diktsvit från 1980 ur vilken exemplen ovan är hämtade. En utmärkt ingång till ett lyriskt författarskap i världsklass, i briljant tolkning av Görgen Antonsson som nog har svettats en del under arbetet. Trots att verket tillhör Hauges senare är det lika djupt rotat i 1917 års nynorska som de tidigare, och lika pepprat med dialektala egenheter. Ta bara originaltiteln, Janglestrå. Ett ord som nog förbryllar även många norska läsare, men syftande på de strån som undgått skördetröskan och står kvar på fältet och ”jangler”.

Här har Antonsson lyckosamt nog funnit en svensk motsvarighet hos Fröding, i en sonettrad som lyder: ”Men jag, som sjuklig går omkring och gänglar”.

ARTIKELN HANDLAR OM