ÅSIKT

Rör inte mitt bokomslag!

Formgivaren Jesper Weithz: Förlagens säljavdelningar förstör en konstart

Bokomslag formgivna av Jesper Weithz. ”Marknadsavdelningarnas likriktning av böckernas yttre gör din värld fattigare”, skriver Weithz.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jesper Weithz

När jag inte vågade bli författare tänkte jag att jag skulle bli förlagsredaktör, och när jag inte vågade det blev jag bokformgivare. På så sätt fick jag ändå arbeta med böcker, och det enda professionella val jag är mer nöjd med än detta är att jag har slutat vara det efter femton år.

Under lång tid var det roligt. Det var ett kreativt yrke där mottagaren – läsaren – alltid stod i fokus, och satte ramar som det fanns stor frihet att leka inom. Men det var då. I dag får jag ett mejl från en uppdragsgivare, en av få som jag har behållit av sentimentala skäl. Hen undrar om jag kan tänka mig att göra om ett omslag inför pocketversionen. Förlaget har fått ”utomstående kommentarer” om att det vore bra att byta ut den svartvita omslagsbilden mot färgoriginalet, och det vore också bra om jag minskar antalet textfält, underförstått att då kan texten göras större.

Jag måste ta ett lugnande bad för att inte skjuta budbäraren med ett rasande mejl.

För här finns ett mönster som alla människor med runda tio eller fler års frilanserfarenhet inom så kallade kreativa yrken känner igen, förmodligen andra också. Jag har gått från att vara en kreatör till att vara den som kan designprogrammen lite bättre och därmed får utföra uppdraget, som i stort sett går ut på att leverera så många förslag som möjligt som förlaget sedan kan behandla som en Gott & Blandat-påse att välja sina favoritbitar ur. Eller rättare sagt, de utomstående kommenterandes favoriter.

Ja, jag är förbannad, och det enda som är mer genant än hur min kränkometer slår i taket är hur förläggarna vrider sig som maskar på en krok för att inte säga det som alla vet: de ”utomstående” med ”olika synpunkter” som levereras anonymiserade springer alltid ur samma källa – säljare.

Vare sig de är frilansande insäljare eller sitter inhouse på storförlagets marknadsavdelning kommer de med samma råd: större text, mer färg, helst ett ansikte man kan identifiera sig med, och då pratar vi förstås om vita ansikten. De är yrkesmänniskor som med ögonbindel och händerna bakbundna kan fylla i ett excelformulär men fullständigt saknar förståelse för kreativitet, fantasi och konstnärlig mångfald.

De är monokulturens korstågsfarare och de gör din värld fattigare.

Jag är övertygad om att det finns statistik och formler som visar att jag har fel och att bokformgivare med egen vilja egentligen står i vägen för bokens försäljningspotential, på samma sätt som offentlig konst står i vägen för potentiellt reklamutrymme. Lika övertygad är jag att samma människor, med samma tabeller, snart kommer att göra hembesök hos verksamma författare och visa att romaner ska handla om en sorts personer, i en sorts miljö, som brottas med en sorts dilemma – för det säger fokusgrupperna.

Detta sker förmodligen redan.

Och det är nu jag förväntas skriva att jag förstår att böcker måste hitta sin marknad, modernt lingo för att författare behöver sina läsare, att kultur helt enkelt måste sälja – och att det då krävs likstöpta förpackningar.

Fuck that. Bokläsandets och bokbranschens kris är varken författarnas eller läsarnas kris, även om det drabbar dem båda. Krisen har skapats av en fartblind kommersialism, skakad av konkurrens från digitala medier, skapad av samma säljargenier som nu ska lösa problemet. Pyromanen som brandman, ni vet.

Mitt förslag?

Skicka alla säljare och analytiker till ett litteraturens Guantánamo där de får skriva romaner och formge omslag enligt sina strategiska riktlinjer, och sedan låta marknaden avgöra hur gångbara de är. När bokbranschen sedan sjunkit till botten kan vi börja om igen, utan dem.

Jesper Weithz