ÅSIKT

Filmkritiker låter marknaden styra

Smalare filmer ratas i huvudstaden – och av de stora tidningarna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

debatt Daniel Sandström, chefsförläggare på Bonniers, antyder att kultursidornas litteraturkritik blivit allt mer populistisk, att bladvändare slukar utrymme på bekostnad av mer seriös litteratur (Dagens Nyheter den 25 feb). Även om situationen är utsatt nog för att motivera en viss oro, är förhållandet inom filmkritiken desto mer alarmerande.

Här vilar urvalet alltjämt på bristen på urval. Sedan länge är det lag för såväl morgon- som kvällspress att recensera veckans samtliga biopremiärer, och därjämte gärna publicera en intervju med någon lämplig förgrundsfigur.

Demokratiskt kan tyckas, men i själva verket en högst ofri form av kritik. Dessutom allt mindre i samklang med den verklighet där biografutbudet stadigt försämras medan tillgången på kvalitetsfilm världen över ökat väsentligt sedan internets och den digitala teknikens intåg.

Räknat filmens samtliga fönster har vi i dag ett utbud tillgängligare och mer tillåtande än någonsin. Samtidigt verkar gammelmediernas filmbevakning mer och mer konservativ (såvida man inte tycker att det är progressivt att recensera tv-serier i HBO och Netflix). Denna utveckling gäller förstås inte bara Sverige, men utomlands finns flera exempel på dagspress som faktiskt bemödar sig att göra ett urval. Till exempel Le Monde, som generellt anmäler filmer de anser värda att lyfta fram, stort som smått: runt en tredjedel av veckans nya biofilmer, men även repriser, retrospektiver och dvd-släpp.

Här hemma skedmatas läsarna utan undantag med senaste nytt på bio. I fredags var det premiär för ukrainska The Tribe, som vann kritikerveckan i Cannes och nyligen tävlade på Stockholm filmfestival (recenserades här på kultursidan den 17 nov samt i Nöjesbladet 27 feb).

Trots att huvudstaden står för en tredjedel av landets totala biobesök kan filmen inte visas i en enda salong i Stockholm förrän i april. Under tiden visas den i Uppsala, Östersund, Malmö och Lund. Inte sällan är det just storverken som drabbas hårdast. Häromåret visades Carlos Reygadas Cannesvinnare Post Tenebras Lux, mexikanens första film att få Sverigedistribution, aldrig ens i Stockholm.

Bristen på fria biografer är förstås ett stort problem i sig, runt om i landet men framför allt i huvudstaden. Men problemet här är att kritiken så lydigt fortsätter rätta in sig i ledet. I fredags avstod DN, SvD och Expressen från att recensera The Tribe. Deras läsare ute i landet är i minoritet och ändå inte lika viktiga för annonsförsäljningen.

Så visar sig Stockholms­centreringen från sin fulaste sida, och mediehusens stora drakar överlämnar ogenerat till biomarknaden att bestämma filmkritiken.

Om litteraturkritiken riskerar att svärtas av populism och sensationslusta, så är dessa redan en del av filmens vardag. När Hollywood öppnar sig för pressen, eller för den delen när Roy eller Ruben ropar efter uppmärksamhet, eller när självaste Benny Andersson står på röda mattan - då rapporterar samtliga medier länge och livligt. Men när två mindre etablerade filmare vinner första pris, varsin Kristallbjörn på Berlinalen - en av de viktigaste festivalerna - är det på sin höjd över en notis svensk press breder ut sig.

Att du således kanske inte ens hört talas om Beata Gårdelers Flocken eller Sanna Lenkens Min lilla syster, är inte nödvändigtvis följden av slarvig läsning, utan ett allvarligt symptom på att svensk filmkritik och -bevakning inte mår särskilt bra.