ÅSIKT

Du undervärderar alla filmälskare, Lindblad

Biomarknaden håller på att utarma huvudstadens utbud

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Helena Lindblad
KULTUR

Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad invänder mot min kritik av filmkritiken, om att en alltför premiärfixerad bevakning förstärker biomarknadens maktförhållanden och försämrar utbudet. Även från annat håll hörs indignerade kritikerröster om att det alltid har varit så. Men den stora skillnaden är att biofönstret i dag endast utgör två procent av det totala svenska filmtittandet. Man ändrar inte så lätt på en närmast institutionell lojalitet mellan bransch och press, men är det fog nog att sluta kritiken?

DN, menar Lindblad, skriver för det som svarar mot ett stort intresse hos biopubliken, i synnerhet för Stockholmsläsarna och utifrån att varje enskild film är sin andas barn och därmed viktig. Nog för att utbudet speglar sin tid, men var går gränsen mellan en filmkritik baserad på sakernas tillstånd och att bara vara springpojke mellan Hollywood och Bonnier?

Lindblad tycker att det är progressivt att recensera populära tv-serier, men ett otyg att anmäla filmer under festivaler. Varför är det ett otyg? Det är som om en teaterkritiker inte fick skriva om pjäser från Avignon eller Theatertreffen förrän eventuella gästspel avklarats i Sverige, eller som om en modeskribent inte kunde rapportera från de senaste visningarna i Paris eller London förrän plaggen fanns att köpa i butik.

Med den inställningen bistår man bara bioaktörernas agenda med maximal veckoexponering, i stället för att ligga i framkant och rent av inspirera distributörer att köpa oförvärvade titlar för bio och vod.

Lindblads sätt att möta läsarna blir i själva verket ett sätt att undervärdera desamma, vilket i längden missgynnar alla - inte bara den lilla klicken utan även den breda kretsen läsare som också gillar film med olika röster från olika länder.

Visst är det bra att smalare filmer når ut i landet, även de gånger de inte ryms i huvudstadens salonger. Men framför allt är det ett tecken på ett filmpolitiskt haveri, där nästanmonopolet på biomarknaden håller på att utarma det bio-Stockholm som för bara tio-femton år sedan stod sig mer än väl internationellt.

Det är knappast de enskilda kritikernas fel att det ser ut som det gör. Men om den samlade filmpressen resignerat fortsätter klä sig efter veckans mode, läsaren för dagen, i en industri i allt väsentligt reglerad av SF Bio - vem ska då föra debatten och vidga de filmintresserades perspektiv?