ÅSIKT

Helt slut i rutan

Martin Aagård: Sverigedemokraterna framkallar utmattningssyndrom – hos tittarna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
SD-ledaren Jimmie Åkesson gäst hos Skavlan.
KULTUR

Kan vi sluta låtsas nu?

Jimmie Åkesson är inte en helt vanlig gäst hos Skavlan.

Inte på något sätt.

Inte ens Skavlan-redaktionen försöker låtsas om att han är en ordinär kändis som berättar lite om sitt liv utanför rampljuset. När han slår sig ner i en av de dyra designerfåtöljerna får alla andra gäster flytta på sig.

Mark Knopfler som just demonstrerat för publiken hur man gör adult oriented rock-riff med tre fingrar tar sin gitarr och går. Inte heller Gunhild Stordalen med sin sorgliga sjukdom eller Downton Abbey-skådisarna Lesley Nicol och Phyllis Logan får stanna kvar.

Delar av Skavlans redaktion har vägrat delta i inspelningen. De kunde inte förlika sig med uppdraget att intervjua partiledaren för Sverigedemokraterna.

Och krånglet slutade inte där.

Intervjun har lett till bråk mellan redaktionerna på SVT. Skulle eventuella nyheter om Åkessons framtid hållas hemliga? Efter lite tjafs fick SVT:s nyheter redan i måndags gå ut med att Åkesson återkommer som partiledare. Eller hur man nu ska tolka hans besked att han börjar arbetsträna samtidigt som Mattias Karlsson sköter en del av partiledarens uppgifter.

För att ytterligare visa hur extraordinär den här intervjun är kallade Sverigedemokraterna till presskonferens direkt efter programmet.

Ingen förstod varför.

Kanske för att det blir en bra förfest? Lönehelg, Jimmie hos Skavlan. Vad passar bättre än en presskonfa om att ordningen i partiet är återställd innan man  drar i gång helgens partajande på Kungsgatan?

Sverigedemokraterna behöver Åkesson mer än någonsin och har all anledning att fira att han är tillbaka. Under hans frånvaro har partiet börjat falla samman i två delar. En ultrafascistisk del som kallar sig identitär som tror att människor med olika etnicitet över huvudtaget inte kan leva tillsammans. Och en annan mer försiktigt nationalistisk falang som företräds av Åkesson och hans vänner.

Och här sitter han då. Mannen som alla drar i, och som inte varit i en tv-studio på ett halvår.

Han är fortfarande sjukskriven och har gått på autopilot i över ett år, berättar han. Han tar antidepressiv medicin och har haft stora sömnsvårigheter. I höstas fick han nog, bokade ett flyg åkte hem till Sölvesborg och tog bort twitterappen från telefonen.

Han är stukad, men Fredrik Skavlan har förstått att han ändå måste ställa hårda politiska frågor: Gynnar det här dig politiskt? Har SD skapat ett hårdare klimat? Är SD:s reklamfilmer rasistiska? Vad var din roll i regeringskrisen i höstas?

Han får svar.

Åkesson har isolerat sig från partiet. Men även han ville ha en regeringskris vilket han meddelade i ett sms till Björn Söder med texten ”Give them hell”.

Skavlan pressar honom om han fortfarande vill fälla varje regering som inte lovar att minska invandringen.

Åkesson blir torr i munnen. Han verkar trött, men plötsligt är den nationalistiske politikern tillbaka. Människan Jimmie Åkesson är kanske annorlunda, men demagogen är sig lik. Han upprepar sina välkända mantran: Ignorera inte SD:s väljare, kalla inte SD för rasister …

Det finns två frågor man måste ställa sig efter att ha sett denna märkliga föreställning.

Är intervjun så välavvägd den måste vara när man intervjuar en utbränd ledare för ett parti vars företrädare pratar om ”judesvin”, kallar invandrare ”parasiter” och påstår att romer är som ”Egyptens gräshoppor”.

Ja.

Skavlan dansar så lätt han kan runt denne brutne man och de hatiska partimedlemmar han företräder. Han levererar sina frågor så vasst det går utan att det blir plågsamt.

Åkesson duckar, backar, parerar dåligt. Frågorna träffar honom synbart. Hans brister som politiker blir uppenbara samtidigt som hans mänsklighet blir tydlig – om någon nu tvivlat på att han skulle vara av annat skrot och korn än alla oss andra.

Den andra frågan är om det är meningsfullt att försätta Jimmie Åkesson i denna situation?

Svaret är otvetydigt nej.

Utbrändheten blir så fruktansvärt uppenbar.

Jag pratar inte om Jimmie Åkessons utbrändhet. Jag förutsätter att han noggrant konsulterat sin läkare och att han verkligen är redo att utsätta sig för det här.

Jag pratar om tittarnas utmattningssyndrom.

Vi börjar bli allvarligt utbrända på Sverigedemokraterna och debatten om invandringen. Hela programmet är ett uttryck för en märklig medial sjukdom vi vägrat låtsas om alldeles för länge. Vårt osunda intresse för allt vad detta parti tar sig för och för deras marginella politiska hjärtefrågor har lett till allvarliga politiska koncentrationssvårigheter. Och hade inte denna sjukdom gått så långt hade nog denna intervju aldrig genomförts.

Det är inte bara Skavlans fel, det är lika mycket Sverigedemokraterna som tvingar Åkesson att sitta där i Eames-fåtöljen. Men det är allas vårt ansvar att försöka ta en liten andningspaus i den oerhört utmattande invandringsdebatten.

Martin Aagård