ÅSIKT

Den stillsamme poeten med ett stort uppdrag

Magnus Ringgren om vår älskade diktares metaforiska mästerskap

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Vi som har levt i Tomas Tranströmers tid kan bara känna en stor tacksamhet över att vi fick vara med.
KULTUR

Tomas Tranströmer var en enkel man med ett stort uppdrag. En gång skrev han om sig själv som ”den osynlige mannen utsänd av ett stort Minne för att leva just nu”. Allt mindre osynlig blev han med åren - han har länge varit världens mest kände och älskade poet - men han passade sällsynt illa som Stor Man. Han smälte hellre in i de oändliga folkmassorna på Shanghais gator, blev en bokstav T bland alla andra anonyma bokstäver. Han var blygsam, vänfast, rolig, plikttrogen.

Tomas Tranströmer föddes 1931 på Söder i Stockholm. Pappa var journalist och försvann tidigt ur bilden. Mamma var lärare och gick varje dag till fots till jobbet på Östermalm. En viktig person var också morfar lotsen, och hans hus på Runmarö blev en tillflykt hela livet. Biologi och musik föregick det stora poesiintresset som bröt in i tonåren på Södra latin, just då den främsta författarskolan i Sverige. Han läste förstås de äldre 40-talisterna (han sa gärna emot Erik Lindegren i sin debutbok) men också svensk barock och fransk modernism. Horatius från latinlektionerna gav formen. ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.” Så börjar 17 dikter från 1954, och uppbrottet till det verkliga tog sin början.

Han läste psykologi på Stockholms högskola (den tidens ganska fyrkantiga själslära) och kom att arbeta med ungdomsbrottslingar och jobbtester. Han gjorde tjänst i folkhemmet. Han skrev sällan om sitt arbete, mest om längtan bort från det. Men jag tror att man misstolkar honom grovt om man i detta skulle se ett avståndstagande från det sociala arbetet.

Jag har alltid uppfattat honom som solidarisk med Erlanders och Palmes socialdemokrati, ibland kanske överlappad av en snäll socialliberalism. Mot kommunism och annan totalitarism kan man hitta åtskilliga drabbande gliringar i dikterna, ända från 50-talet.

Hans viktigaste uppdrag som poet blev att öppna tingen och avslöja deras inre hemligheter. Hans främsta verktyg var metaforen, ett poetiskt verkningsmedel som är lätt att översätta, lätt för människor från olika kulturer att förstå. Att metaforen skulle vara något slags förtryckarstruktur eller hierarkisk teknik är litteraturpolitiskt dravel skapat för att hålla folk borta från poesin. T

ran­strömers metaforiska mästerskap var säkert en viktig komponent i hans internationella genombrott vid ungefär 35 års ålder. Han träffade rätt personer i USA helt enkelt. Robert Bly och Tranströmer översatte varandra, hänvisade till varandra, skrev väldiga brev till varandra. Till dem som sedan kom att lyssna noga till Tran­strömer hörde Joseph Brodsky och Bei Dao.

Göran Palm och andra anklagade Tranströmer för att inte ”engagera sig politiskt”. Det där bottnar i de engagerades oförmåga att läsa innantill. Det fanns flera Vietnam-dikter hos Tranströmer kring 1970, men de såg ut att handla om annat - en höstlig skog, en medeltida helgonbild i en igenbommad kyrka. Texterna gestaltade kanske mera betryck än kampvilja, men i just detta gav de en korrekt bild av de stämningar i Sverige som resulterade i 2,3 miljoner underskrifter på ett upprop mot USA:s krigföring vintern 1973. Det kanske känns lite futtigt att påtala detta en dag som denna, men Tranströmerbilden riskerar ofta att bli ensidig.

Det går inte att gradera kvaliteten hos Tranströmers dikter - allt är lika bra. Men jag ställer ändå Östersjöar från 1984 ett litet stycke framför de andra böckerna. Med passarspetsen i Runmarö i Stockholms södra skärgård ritar han upp Östersjöns historia och geografi. Första världskrigets minor driver fortfarande över havet - ”vågorna är aktuella”. De baltiska hotellrummen är avlyssnade. Det är ännu fem år kvar till murens fall, men till mycket annat kan man läsa Östersjöar som ett slags förbön, en bön om att gränserna skall öppnas ”och allt bli gräns”.

Tranströmer drabbades av en stroke 1990 som berövade honom de flesta av hans talade ord och förlamade hans högra sida. (Märkligt nog skrev han om ett liknande fall redan i Östersjöar sex år tidigare. Han hade synska släktingar i barndomen, och han hade kanske den där tankefiguren i beredskap.) Från och med nu fick han spela piano med vänster hand, och de goda tillfälligheterna bjöd honom på en redan existerande och ganska stor repertoar. Och vänner skrev nytt åt honom. Pianospelet finns dokumenterat på några cd-skivor. En ny diktbok kom till under sjukdomstiden - mest haikus - men han blev i princip en tyst poet. Detta stoppade inte berömmelsen som till sist gav honom ett bejublat Nobelpris 2011.

Jag har ofta funderat på hans intresse för haiku-formen. Den fungerar ju mest (och så var det redan i det gamla Japan) som ett slags sällskapsspel. Få kvalificerade poeter har använt den. Varför lockades just Tranströmer? Det kan bero på att haikun har en lika enkelt lekfull som sträng form; sådant intresserade honom sedan ungdomen. Men jag tror också att han kände en viss ömhet för haikun. Treradingen var förbisedd och hunsad av finsmakarna. Dess gråhet kunde och borde adlas till konst.

De senaste decennierna har Tran­strömers poesi letat sig in i den andliga branschen. Visserligen har han alltid värjt sig mot den konfessionella religionen, och visserligen förekommer kors-metaforen bara några enstaka men betydelsedigra gånger i hans produktion. Men jag betraktar ändå hans religiösa hållning som i grunden kristen även om den inte så gärna pratar om saken. Kring honom flockas dock mindre intellektuellt lödiga traditioner från det nyandliga hållet, och jag blir ganska sur på alla som citerar ”Romanska bågar” stup i kvarten utan att ta dess budskap på allvar: ”Skäms inte för att du är människa. Var stolt!” Man vill göra om det till: ”Skäms inte för att du är andlig. Pladdra på!” De andliga gör honom till en föraktare av den materiella världen. Ingenting kan vara felaktigare. Det är i tingen hans stora gåtor uppenbarar sig, bara där. Det finns ingen annan plats för den gudomliga uppenbarelsen än den materiella världen.

Vart tog Göran Tunström och Sven Delblanc vägen? Det tycks som om älskade författare går in något slags karantän när de dör. Somliga kommer aldrig ut ur den igen, och det kan bero på det oroande fenomenet att begreppet ”klassiker” tycks vara på väg att avskaffas. Hur kommer det att gå för Tomas Tranströmer? Jag gissar att han slipper den där karantänen. Han har redan dränkt in våra hjärnor med sin underbara tändvätska, och vi vet att sinnen och språk brinner så lugnt och fint när just den vätskan är på plats. Så kommer det att fortsätta.

Och vi som levt i Tran­strömers tid kan bara känna en stor tacksamhet över att vi fick vara med.