ÅSIKT

Är fattiga dumma och rika smarta?

SvD:s Per Gudmundson borde förklara hur han tänker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Per Gudmundson, ledarskribent på SvD.

I en ledare i Svenska dagbladet 7 april resonerar Per Gudmundson om hur datoriseringen riskerar att slå ut medelklassjobben, vilket skulle skapa en mer polariserad arbetsmarknad.

Mot slutet fyller han på sin text med ett andra rön: ”Utvecklingen lär stärka den stratifiering som redan syns i övrigt. I exempelvis Coming apart (Crown Forum 2012) visar statsvetaren Charles Murray hur klyftorna ökar, och menar att det delvis beror på att de kognitiva färdig­heter som behövs i de högbetalda kreativa yrkena inte är jämnt spridda i befolkningen. När kaka söker maka, som är allt lättare i våra tider, växer skillnaderna.”

Det är ett så dramatisk påstående, även på en moderat ledarsida, att en följdfråga måste ställas.

Det Gudmundson inte berättar, kanske för att han utgår ifrån att SvD:s läsekrets redan vet det, är att Murray inte bara är en välfärdsstatshatande nykonservativ i allmänhet, ­utan också en av författarna till The bell curve, den bok som också tycks ligga till grund för resonemangen i Coming apart. The bell curve kom ut 1994 och är möjligen vår tids mest kontroversiella studie.

Antropologer, samhällsvetare, intelligensforskare och andra gav sig på den med akademiska motorsågar, och dess teser får i dag betraktas som, tja, kraftigt undergrävda. Om man nu inte helt enkelt vill prata om ett slags modern skallmätning.

Grundtesen är, precis som hos Gudmundson, att de rika är rika för att de är smarta, och deras barn ärver deras överlägsna förmågor.

De fattiga är omvänt fattiga för att de är dumma. Och möjligen även lata.

Med IQ-tester kan inte bara klassklyftor och utan också rasklyftor förklaras. Korkade svarta på botten, smarta vita och asiater på toppen.

200 år av samhällsforskning på soptippen.

Det har fått Murray att bland annat dra slutsatsen att man inte bör utbilda (arbetarklassens eller de svartas) korkade barn i någon större utsträckning, utan satsa mer på de mest begåvade (vita och asiatiska rikemansbarn).

Nu till min fråga: Tror Per Gudmundson verkligen på The bell curve?

Är de svenska klassklyftorna i själva verket ett resultat av att fattiga är dumma och rika intelligenta? Har han kanske rent av sitt jobb i ett högbetalt kreativt yrke på grund av sin överlägsna intelligens? Då borde han skriva det rakt ut.

Petter Larsson